Arne Erlandsen led sitt första nederlag
Blåvitt får vara glada att de kunde åka hem med endast en balja i baken. Köpenhamn var klassen bättre.
Jämfört med Tromsömatchen senast var Niclas Alexandersson kry från sin förkylning och IFK kunde mönstra sitt (på Arnes papper) starkaste lag. Köpenhamn kom till spel med i stort sett ordinarie trupp bortsett från de två välkända anfallarna Zuma och Santos. Istället spelade bl.a. välväxte Peter Möller på topp, en spelare det blåvita mittbacksparet skulle få det tufft med.
Inför 5845 åskådare inleddes matchen ganska positivt av Erlandsens mannar, bland annat hade Peter Ijeh ett hyfsat läge efter att ha vänt bort en Köpenhamnsförsvarare. Tyvärr var avslutet väldigt stressat och gick långt utanför.
Ganska snart tog de spelskickliga danskarna över mer och mer, dock utan att skapa några speciellt farliga chanser. Köpenhamnsspelarna såg nästan samtliga ut att vara lite mer taggade vilket visade sig i att IFK knappt vann några andrabollar alls. Under press såg de blåvita nästan komiskt tafatta ut ibland - bollar rensades mest på chans hela tiden i hopp om att någon av de hårt uppvaktade blåvita anfallarna skulle lyckas vinna och hålla bollen. Peter Ijeh hade några bra moment medan Stefan Selakovic var nästintill osynlig. Man märker att Peter är klart starkare än Stefan i kroppen.
Sen måste det också sägas att den norske domaren tillät väldigt tufft spel. Om det var danskarna som utnyttjade detta mest eller om mina blåvita ögon bedrog mig vet jag inte - men det kändes verkligen som om mängder med domslut gick emot de blåvita. När den annars kolugne Niclas Alexandersson gnäller ilsket på domaren brukar det vara "something rotten in the Kingdom of Denmark". Dessutom drog Stefan Selakovic, Niclas Alexandersson och Magnus "Ölme" Johansson på sig varsitt gult kort.
De få farligheter som Blåvitt faktiskt åstadkom var på fasta situationer, väl slagna av Hjálmar Jónssons vänsterfot. Håkan Mild hade en nickskarv som målvakten åtminstone fick röra på sig för att ta medan Kalle Svensson hade en knallhård nick på hörna som dock gick en bit utanför. FCK var nära att komma igenom ett par gånger, men hade egentligen inga andra farligheter än en del långskott som Bengan övade klisterräddningar på.
I paus reflekterade man över det ganska överväldigande spelövertag danskarna haft - deras bollskickliga och tuffa innermittfältare; t.ex. landslagets Tobias Linderoth - spelade enkelt ur sig den Blåvita pressen samtidigt som deras två riktigt kvicka yttrar gav "Ölme" och Hjálmar Jónsson ständiga bryderier. Sebastian och Håkan verkade hela tiden vara metern efter på andrabollarna och deras bollbehandlig gick alltid lite för långsamt för att IFK skulle hinna bygga upp något konstruktivt passningsspel. På vänsterkanten hade Jonas Henriksson få rätt denna gången medan Niclas Alexandersson inte kom med i matchen förrän slutet på halvleken.
I min enfald trodde jag det skulle bli uppryckning i andra halvlek, men den var ganska snarlik den första, möjligtvis med undantaget att IFK nu slog ännu mer långbollar på forwards som hade förtvivlat svårt att skapa något. Fast en boll hade faktiskt IFK i nät genom Peter Ijeh, ett mål som dock blåstes av korrekt pga offside. Inte på Peter, men på en annan IFK-spelare som kom från offside och som försökte nå bollen vilket klart påverkade spelet.
Runt mig mumlades det redan under första halvlek om George Mourad och Arne valde att byta in honom tidigt i andra halvlek. En smula oväntat var det Stefan Selakovic som fick kliva av tillsammans med Jonas Henriksson. Ozcar Wendt gick in till vänster på mittfältet. Med Mourad på topp fick långbollandet lite bättre effekt även om det sällan ledde till mer än kortare respiter från den danska pressen.
Till slut fick Danskarna utdelning av sitt spelövertag - snyggt var det också. På en överlappning på Blåvitts vänsterkant slog högerbacken Lars Jacobsen ett långt skruvat inlägg över hela den raka blåvita fyrbackslinjen. "Ölme" försökte förgäves få sin kalufs på bollen och som ett brev på posten kom Martin Bergvold på bortre stolpen och klippte till direkt på volley förbi en chanslös Bengt Andersson. Träffen var väl inte världens renaste, men riktigt snyggt var det.
Tio minuter senare drog "Ölme" på sig sitt andra gula kort för kvällen då han inte hängde med kvicke Bergvold och domaren visade korrekt ut Magnus.
Det finns inte så mycket att skriva om resten av halvleken. IFK försökte komma fram med långa bollar, men det var inte förrän i slutminuterna något slags tryck upprättades. Danskarna kunde stundtals hålla bollen inom laget på IFK:s planhalva mest som de ville, men chansmässigt var det åter ganska ofarliga långskott som satte Bengt Andersson på prov.
Som helhet en rent ut sagt dålig insats av IFK Göteborg. Om det berodde på dålig inställning, en kollektivt dålig dag eller det enkla faktumet att danska mittfältet helt enkelt var klassen bättre än Blåvitts låter jag vara osagt. Men oj vad jag saknade en riktigt vänsterytter och en spelskicklig innermittfältare idag. Med en gubbe på mitten som med trygghet kunnat ta tag i bollen och fördela utan paniktendenser i bollbehandlingen tror jag det kunnat bli en lite annorlunda match.
Vänsteralternativet Ozcar Wendt fick en halvtimme på sig. Han gjorde det inte sämre än Jonas i varje fall, och bjöd faktiskt på ett par aktioner som påminde om den Ozcar vi såg hösten 2003. Nu har Arne bytt ut Jonas Henriksson tre matcher i rad efter dåliga insatser till vänster. Man förstår att det letas vänsterspelare under varje lusekofta just nu.
Att framhålla enskilda spelare är svårt. Hade det varit det 3-2-1-system Svenskafans använder i de Allsvenska matcherna hade jag gett poäng till Kalle Svensson, Fredrik Risp och Hjálmar Jónsson. Någon cred skall pojkarna ha för att såpass få lägen släpptes till trots det spelmässiga underläget.
(Obs! Undertecknad såg matchen på TV med alla de nackdelar det innebär.)
(Publiksiffra samt domare från www.ifkgoteborg.se)
