Gästkrönik@: När blir strävan efter absolut säkerhet ett hot i sig?
Signaturen "Bemma" inkom med en krönika på temat "säkerhet på Söderstadion".
De senaste åren har Söderstadions besökare utsatts för allt rigorösare kroppsvisitering vid ingångarna. Under samma period har allt fler matcher stoppats eller avbrutits på grund av inkastade föremål.
Att Hammarby Fotboll följer regler uppsatta av det svenska fotbollförbundet accepterar jag även om reglerna i sig är fullkomligt verkningslösa. Den som vill kasta något kastar ändå, antingen ett tillåtet mynt, eller något personen köpt inne på arenan, såsom en öl i plastmugg. Vi som aldrig skulle drömma om att kasta in något har som vanligt bara blivit kollektivt bestraffade i ett raskt, obetänksamt svep med förmyndararmen.
Igår spelades det en träningsmatch, mig veterligt inte arrangerat av det svenska fotbollförbundet. Likväl förekom det ändlösa och verkningslösa muddrandet av de knappt 3 000 som var där. Min 45-årige vän fick under inga omständigheter ta med sig in en termos choklad han hade med sig till sin lilla son.
Den som tror att min kompis, som liksom jag följt och lidit med Hammarby fotboll sedan mycket tidigt 70-tal, skulle placera chokladtermosen i linjemannens bakhuvud efter en felaktigt vinkad offside är med det enda möjliga ordvalet: fullkomligt dum i huvudet.
Varför följer Hammarby Fotboll idiotiska säkerhetsföreskrifter när man inte ens behöver göra det? Varför måste Hammarby Fotboll ”gå steget före” i ett menings- och verkningslöst säkerhetstänk?
Det verkar som om Hammarby Fotboll är en minikopia av den svenska staten som i sin iver att visa sig duktiga för terrorfobiska västländer, bryter mot den ena mänsliga rättigheten efter den andra.
Att låta flera tusen åskådare (både på stå- och sittplats), helt plötsligt och opåkallat, se matcherna genom ett fisknät är en annan i stort sett verkningslös åtgärd. Ok, den hindrar ölglas och den tvingar kastaren att lobba stora föremål över nätet, men den stoppar inte mycket annat.
Nej, om Hammarby Fotboll ska kunna bevara sin, numera starkt krackelerade, image av en gemytlig förening, en storstadsklubb med småstadsatmosfär, så måste man inskränka sig till säkerhetsåtgärder som faktiskt fungerar, och till varje pris undvika svepande gruppbestraffningar.
Om nu videofilmning med avstängning av enstaka individer är universallösningen – använd då det. Men skippa åtgärder som i ett fall på tio år kanske funkar, men som i övrigt bara skapar irritation, en sämre matchupplevelse och en stark känsla hos supportern av att Hammarby Fotboll har tappat den själ den en gång hade.