Vem är rädd för Malmö FF?
"Oh, vad jag saknar dem idag! De elaka jävlarna som skrämmer skiten ur motståndarna."
Fruktar någon MFF 2008? Ja, handen på hjärtat nu. Spelartruppen är ju ingenting man skrämmer barn med likt ryssarna gjorde med den svenske hockeybacken Lasse Björn på 50-talet. Jag kommer ihåg på 60-70-80-talen när man träffade folk som höll på andra lag än MFF (jodå, de fanns faktiskt redan då!). De var alltid väldigt imponerade av spelarnas fysiska styrka och psyke. Till och med landslagsspelarna i de andra lagen brukade klaga över MFFs tuffa inställning.
Jag minns framförallt en artikel från skiftet 60-70-tal i någon av de gamla herrtidningarna Se eller Lektyr. Insprängd mellan nakna dambröst och actionjournalistik fanns plötsligt en stor fotbollsenkät där MFF pekades ut som laget som de flesta konkurrenterna hatade att möta. Anledningen var att de ”tjatade för mycket”. De var på och psykade motståndare och domare hela tiden.
Ja, på den tiden darrade motståndarna bara man nämnde Malmö Stadion. Ungefär som när man ännu längre tillbaka i tiden fruktade Attila, hunnern. Bara hans namn viskades i byarna darrade husen och rasade ihop, boskapen självdog och försäljningen av kyskhetsbälten gick över en natt upp med flera tusen procent...
På nästan samma sätt var det när spelare som Puskas, Krister, Roy, Thern, Dahlin och Schwarz härjade i den ljusblå tröjan. Motspelarna önskade ofta att matchen var över innan den ens hunnit börja. Och det var ju inte så konstigt. Det gjorde ont att möta MFF. Det visste man.
Som till exempel en gång på 70-talet, när nationens hjälte Ove Kindvall vänt hem till Allsvenskan efter en framgångsrik proffssejour i Feyenoord. Jag tror det var hans sista år i IFK Göteborg. En lång löpboll på kanten för Kindvall att springa på. När han nästan är ifatt bollen ser han i ögonvrån Krister Kristensson komma ångande. Kindvall tvärvänder. Eller som när Roy skulle slå en frispark några meter utanför AIKs straffområde. Den stackars målvakten fick hota sina medspelare för att de skulle ställa sig i muren. Naturligtvis flyttade de sig när Roys kanonkula kom farande...
80-90-talen hade också sina hjältar. Tänker närmast på Thern, Dahlin (fråga Dala Dahlqvist hur vassa hans armbågar var) och Schwarz. Denna Schwarz som spelade med både benbrott och sträckningar och som vid sitt avsked hyllades av en kollega i kvällspressen med orden ”...han är den ende fotbollsspelaren jag vet, som förklarat England krig – och vunnit!”.
Thern är ett annat praktexempel som i en match, jag tror det också var mot IFK Göteborg, gick in i en närkamp på mittfältet. När han lufsade därifrån med bollen, låg tre-fyra motståndare änglalikt på marken!
Alla de här spelarna, och några till, gav MFF ett psykologiskt övertag som beredde väg för deras medspelare. När det var dags att kliva in till match ledde MFF liksom redan med 1-0.
På 2000-talet är det väl bara Majstorovic, Patrik Andersson och Zlatan som haft den där naturliga pondusen och kaxigheten, som fått motståndarna att tänka sig för både en och två gånger inför varje närkamp.
Oh, vad jag saknar dem idag! De elaka jävlarna som skrämmer skiten ur motståndarna. Inte för att de är ojusta, bara stenhårda och jävligt tuffa. I England finns till exempel Scholes och Steven Gerrard, i Italien Materazzi och Gatusso, i Danmark Gravesen...
Här hemma är det väl bara Kalmar FFs Henrik Rydström som med sitt tuggande lyckas skrämma några juniorer. I MFF finns de i alla fall inte. För vem blir rädd för Daniel Andersson, Behrang eller Babis i dagens MFF? Visst, de är duktiga, Daniel är kanske till och med Allsvenskans ettrigaste spelare – men han skrämmer inte på samma sätt som pappa Roy eller brorsan Patrik gjorde. Möjligtvis att Dixon skrämmer med sitt ovårdade spel, men det kostar också många varningar och blir därmed främst en fördel för motståndarna.
Men okej, det är inte helmörkt. Det finns ett par med potential att sätta sig i respekt. Ola Toivonen och Robin Nilsson. Toivonen visade mot både Örebro och HIF ifjol att han absolut inte stiger undan. Han har också fysiken för att ta ett par smällar utan att gå sönder. Robin Nilsson är en typisk bullterrier som aldrig ger sig. Och han smäller på i varje närkamp, så till den grad att benskydd borde vara obligatorium även på träningarna.
Men tills att de utvecklats fullt skulle det vara skönt om Borg & Co istället för att leta så kallade ”10:or” och ”registas” med känsliga fötter, satsade pengar på ett par riktigt elaka typer som både kan slå en crosspassning och tackla omkull en tre-fyra göteborgare i ett svep. Det skulle både ge respekt och de mindre fysiska spelarna som Labbe, Jiloan, Babis och Agon det värdefulla utrymme och de extra tiondelar de behöver för att lyckas!
