Vikten av att låta mycket
"Men jag personligen minns inte mycket av IFK:s storhetstid. På den tiden sprang jag runt i hjärtformade röda solglasögon, iklädd en Musse Pigg-tröja."
IFK Göteborg. Smaka på namnet. Göteborg. Det smakar beskt. Föreställ dig hur det hade luktat om bokstäver hade haft en doft. Det hade luktat urk som min knattekusin skulle ha sagt.
I allsvenskan kan MFF möta Gefle, Örebro och nu till och med Ljungskile (staden (not) med ett snöfritt fjäll). Men matcherna mot Göteborg är speciella. Det är bara matcherna mot HeIF som kan nå upp till samma klimax. Varför är det så egentligen? Varför är känslorna så starka när det handlar om ett möte med ett lag som har supporters som varje gång kör sin ”Welcome to Sweden” banderoll. Visst, man lärde inte sig engelska i de trakterna förrän i slutet av nittiotalet, men måste de vara så stolta?
Men jag har ändå respekt för laget. De har liksom vi en stolt historia och de har producerat en del duktiga spelare. Plus att vi varje år spelar grymt roliga matcher mot dem. Både på planen och bredvid den. Men jag personligen minns inte mycket av IFK:s storhetstid. På den tiden sprang jag runt i hjärtformade röda solglasögon, iklädd en Musse Pigg-tröja som var inköpt på Legoland. Jag var runt fem eller sex år.
Det är likadant med Bosse Larsson. Jag har sett och hört otroligt mycket om denna legendariska fotbollspelare men jag har egentligen ingen aning om hur han var som spelare. Jag har aldrig sett honom spela. Jag kan skryta med hur mycket fakta som helst, men jag har fortfarande inte sett honom spela. Men jag har sett Zlatan spela. Han är min Bosse Larsson.
Men det jag mest tänker på när jag hör namnet Göteborg är något annat. Jag har starka minnen från matchen uppe i Göteborg säsongen ´04. Det är en av de bästa stunderna jag har upplevt som supporter. Ni som var där minns allt. Ijeh, matchen, det fruktansvärda himmelskt skånska trycket som bara skrek ut sin kärlek till sitt lag.
Jag minns också att Asper gjorde en av sina bästa matcher i MFF den kvällen. Och att jag var så korkad så att jag hade nya vita skor på mig. Fast det var inte några fjantiga ”casual”-skor som syns överallt. Mina skor var 100 % rock´n roll. Efter matchen åtminstone.
Alla som går till premiären och som var i Göteborg den där höstdagen för några år sedan borde sätta sig på knä, knyta händerna och be till Bosse eller Zlatan. Be om att trycket från den höstkvällen ska komma tillbaka, att vi ska vinna och att Göteborg ska hamna efter oss i tabellen. Och alla ni som inte var där, ni ska göra samma sak. Vi måste eftersträva att bli det vi var den kvällen. Fruktansvärda och högljudda.
