Djurgårdens IF - historia, föreningskultur och tradition
Den tredje och fjärde delen berör Djurgårdens föreningskultur och tradition.
FÖRENINGSKULTUR OCH TRADITION
Spelstil. DIF blev riktigt känt som hårt och fysiskt spelande lag under den andra storhetstiden (se ”Historia”). Men visst hade man långt innan dess också spelat tufft. Redan strax efter fotbollens bildande i DIF finns historier om hur Djurgårdslaget kom att kallats ”de fruktade Djurgårdarne” (se ”Historia”).
Hårdheten är inte heller någonting som är specifikt för fotbollen. För i vilken del av förenings historia och i vilken idrott man än söker går att finna just att Djurgårdarna varit stora, starka och hårda grabbar som inte vek sig för något eller någon.
Denna hårdhet kan mycket troligtvis ha kommit till p.g.a. att förenings första medlemmar var grabbar från sjön vilka oftast var ”hårdborkade”.
Denna hårdhet kom också att ligga till grund för hur DIF kunnat bli så stora i sporter som boxning, brottning, fäktning och ishockey. Samt även det sätt man tagit segrar i bl.a. Fotboll (främst under andra storhetsperioden) och handboll.
Det är alltså endast epiteten ”järnkamin” som kom till så sent som på 1950-talet.
Förr sade man också att det bästa klimatet för DIF att spela fotboll i var regn, åska, lerigt och skitigt.
Inställning. När man talar om föreningkultur brukar också en viss inställning ha sin speciella roll.
I Djurgårdens fall är den biten ganska klar, där Hammarby talar om sin bohemiska inställning kan DIF i stället tala om sin pessimistiska inställning.
Bl.a. sägs det att någon gång innan den andra storhetsperioden ska Djurgården ha lett en match med hela 6-0, då det endast återstod ca 5 minuter kvar får motståndarna in ett tröstmål varpå en Djurgårdare myntar något i stil med ”Nu börjar eländet”.
En inställning som kanske mer ofta ledde till motgång än framgång men ändå fått ge lite av en bild till Djurgården.
Under den andra storhetsperioden fanns inom föreningen även en mycket familjär känsla spelarna emellan vilket gett smeknamnet Djurgårdsfamiljen. Enligt Sven Tumba ska det betyda att alla Djurgårdare är en som en stor familj utan avundsjuka eller något liknande till varandra. Många gamla spelare menar också att de värdesatte den samanhållningen spelarna emellan mer än pengar. Det är kanske också anledningen till att DIF aldrig hade spelare som gick till t.ex. AIK eller Hammarby så tidigt vilket faktiskt däremot hände i de två vänsterstående föreningarna (bl.a. Nacka Skoglund). Ett annat epitet är Djurgårdsanda vilket helt enkelt betydde att man gjorde allt för laget, hade en stor slitvilja, aldrig gav upp och vann mycket på ”jävlaranamma”.
En inställning som funnits med långt in i historien men först kom att bli riktigt känt och få sitt epitet på 1950-talet. Detta kom främst att personifieras av en mycket speciell spelare - Roland ”Rolle” Stoltz. Han spelade ishockey i Djurgårdströjan i hela 15 säsonger och dessutom följde han Djurgården fram till sin död 2001.
Än i dag syns ibland tecken på en bättre samanhållning och klubbkänsla i Djurgården än andra lag. Bl.a. nämns DIF ofta ha bättre kontakt spelare och supportrar emellan. Ishockeyn har länge också varit känt för att spelare aldrig lämnar Djurgården så länge de spelare i Sverige (en del inte alls), i nutid har detta främst personifierats av Charles Berglund och målvakten Tommy Söderström. Detta beror – åtminstone enligt spelarna själv – inte på att DIF är det bästa laget i Sverige på ishockey utan helt enkelt för att man har en genuin känsla till föreningen.
Fotbollen har däremot bl.a. drabbats av spelarövergångar till AIK och Hammarby de senaste åren och har inte präglats av samma anda på ett tag. I dagens lag (2001) verkar detta dock ha kommit tillbaka starkt. Många av spelarna nämner precis som i ishockeyn att de aldrig vill spela för en annan svensk klubb. Många berömmer också supportrarna ofta. Lollo Chanko har innan derbyn även myntat en hel del i Djurgårdsleden klassiska kommentarer om hur Hammarby ska besegras.
Social struktur. Som tidigare nämnts bildades DIF ur skeppsbyggarområde och mest representerade yrkena bland de första medlemmarna var typografer, eldare och maskinskötare. En sjöman fanns också med och med det kan DIF ses som i grunden något av en ”sjöfolksklubb”.
Runt sekelskiftet 1800/1900 gjordes en medlemsundersökning bland Djurgården, AIK och Hammarby som framställde vilka samhällsklasser som var mest representerade i föreningarna. Den visade på att DIF var en mycket mindre homogen grupp än AIK och Hammarby.
I AIK fanns nästan enbart över och medelklass i form av företagare, ingenjörer och liknande. Det syntes även att man i AIK vände sig främst åt det ”hållet” då deras medlemsavgift var hela tre gånger så dyr som i Djurgår´n och Hammarby. Därför blev det oftast omöjligt för arbetare att gå med i ”Allmänna” (?) Idrotts Klubben.
I Hammarby var faktiskt samtliga arbetare, men då ska man ha klart för sig att dem som Hammarby Roddförening (1897 ändrat till Hammarby IF) hade stiftat stadgar som innebar att de endast skulle vända sig till arbetare i sin förening. Därför kan man alltså säga att dessa föreningar bara vände sig till en slags typ av folk.
I Djurgår´n däremot var alla människor välkomna och medlemskostnaden (samma pris som Hammarby) var så pass bra att nästintill alla hade råd att gå med. Men rent naturligt vid den tiden blev det ändå så att medlemmarna främst kom från de ”lägre” klasserna. Lite mer än hälften bestod av arbetare, DIF var också den enda av föreningarna som hade med hantverkare och dessa upptog ca 25% av medlemsgruppen. Resterande ca 25% bestod mestadels av kontorsanställda.
Detta fortgick också långt in i historian. Det var nämligen inte bara p.g.a. av sin spelstil som AIK kallades ”smokinglirarna” utan man kan också se ett klart mönster från var de hämtade sina medlemmar, spelare, tränare och andra intressenter i klubben. Man kan också se detta tecken ur var AIK fått mestadels av sin publicitet ur historian – diplomater som blivit journalister.
DIF har genom åren främst hämtat sitt folk från arbetarklassen och de lägre stånden men har varit mer liberala med det än Hammarby.
Sin publicitet har DIF främst fått från gamla spelare som Roland Stoltz (”folkets man”), Samt gamla TV och artist -profiler som Svante Thuresson m.fl.
Publik till DIF historiskt sätt har också främst kommit från de ”lägre” stånden, men det har också funnits en del (dock få) människor av annat slag. Bl.a. kändisar och i ytterst få fall även kungligheter.
Vad det gäller förknippningen med människor av samma sort som DIF bildades av – d.v.s. sjöfolk, fanns några få tecken på det så sent som på 1950-talet och då främst i DIF handboll. Handbollssektionen bedrevs en gång i tiden i gamla lokaler av flottan och på 1950-talet så värvades även en del spelare från flottan.
En annan starkt representerad grupp inom DIF har varit militärer. Dessa dök upp mycket tidigt i historien och varit mest aktiva under Tranebergs-epoken.
Fortsättning i del fyra.
