MFF fortfarande obesegrat i årets allsvenska
Det började inte bra. Femton minuter av närmast hyperventilerande fotboll där alla MFF:are slogs om att slå så usla pass som möjligt. Men det tog sig och det rejält. 1-1 mot mästarna i en match vi borde ha vunnit. Känslan efteråt är… ja lättnad. Vi är nog inte så kassa trots allt.
Jo, rubriken är ju lite på skoj men det var med viss bävan jag och dottern gick till Malmö FF:s allra sista premiär på Malmö Stadion. En arena som snart gjort sitt, tjänat oss väl och dessutom sett massor av legendariska spelare, stolta segrar och fantastiska lag.
Ändå har det inte varit så kul de senaste åren. Det tar liksom på Malmösjälen att behöva se sin stads stoltheter hamna längre och längre ned i tabellen år från år. Dessutom var det svenska mästarna vi skulle möta i årets premiär, verkar ha blivit en rutin för de som lottar att lägga Malmö mot mästarna i första matchen. En fundering man kan ha är ju varför inte mästarna är de som inleder det allsvenska spelet? På samma sätt som världsmästarna spelar öppningsmatchen i VM skulle ju de allsvenska mästarna spela årets första match, dessutom i ensamt majestät och utan konkurrens från någon annan match.
Nåväl, på en för årstiden fantastisk gräsmatta och med den snygga jubileumsdräkten blänkande i elljuset inledde Malmö FF årets allsvenska som förra årets slutade. Gabriel slog bort en passning direkt, Dixon fällde en motståndare på mittplan, alla verkade stirriga och motståndarna pressade på. Bortsett från en treminuters period så hade Göteborg allt de första 15 minuterna, framförallt tack vare en mängd hörnor och någon frispark. De är bra på sådant men spela fotboll, nja det vete fan. Men de hade en bra målvakt.
Vi såg nervösa ut och stirrade upp oss, slog bort alla pass och vågade inte hålla i bollen. Men efter det att Jonatan kommit helt fri från mittplan efter en genial framspelning av dagens bästa Malmöspelare Jeffrey Aubynn, jo jag vet att sponsorerna valde Gabriel – hur man nu kan göra det när han slog bort minst tio bollar, orsakade en meningslös hörna och höll på att slå bollen in i eget mål, i första halvlek. Tyvärr missade Jonatan men efter det började Malmö få ordning på nerverna och vi kom in i matchen. Därefter hade Skoog ett bra vänsterskott som målvakten räddade med nöd och näppe och Toivonen hade ett stenhårt skott i stolpen efter en bra rusch och efterföljande inlägg från Molins.
En ganska jämn halvlek rent spelmässigt men ett övertag för Malmö rent chansmässigt. Men Göteborg är tunga att möta, det måste man säga.
Andra halvlek startade med ett friskt satsande Malmö som såg ut att ha planer på att riktigt köra över IFK Göteborg, tyvärr kom det av sig i 57 minuten då Jonas Wallerstedt nickade in 1-0 efter en frispark – en hög boll seglade in framför Sandkvist som inte kom fram och så var det mål. Ett mål som jag tycker vår målvakt får ta på sig, även om han gestikulerade som om han ville ha frispark. Ärligt talat så såg jag inget mer än att Sandkvist kom ut sent och att Wallerstedt hann först. Den bollen ska bara vara målvaktens, punkt.
Tack och lov föll inte Malmö ihop efter det. Det blev snarare en adrenalinkick och man tog över mer och mer. Mycket rättvist gjorde nummer fem sitt mål nummer ett sex minuter efter Göteborgs ledningsmål. Kors i taket, efter en hörna och på nick, när hände det senast?
Därefter var det Malmös match och hade inte Göteborg haft en så bra målvakt så hade det rusat iväg. Jag kan faktiskt inte påminna mig att de hade mer på mål än den nick som gick in. Däremot hade Skoog ett bra läge när han sköt ett bra skott efter att ha svängt Calzoneröven så att Göteborgsbacken stack för att hämta pizza, Jonatan var fri en gång till, Molins hade ett bra skott och ett par fina inspel och Toivonen löpte bra och kom fint in i straffområdet hela matchen.
Malmö låg helt klart närmast segern och faktum är att det inte varit mer än rätt om vi vunnit. Nu är inte fotbollen rättvis eftersom bollen är rund, allt kan hända och det bara är att kämpa på.
Mina reflektioner är att alla spelarna höjde sig en nivå jämfört med i fjol, laget kändes tätare och bättre balanserat, Aubynn är en klar förstärkning och var bäst i Malmö, Skoog gjorde en bra match, Toivonen var bättre än någon gång förra säsongen, Daniel slet som vanligt men slapp att också ägna en massa kraft åt att vara kreativ, Molins gjorde väldigt bra ifrån sig och har nog en plats på högerkanten de närmaste matcherna, Jonatan löpte mycket i luckorna men borde ha gjort ett eller två mål, Dixon verkar ha lyssnat på Rollegren och spelade sig ur flera situationer och Gabriel tog sig rejält efter målet. Men innan dess, oj, oj, oj, då var jag nervös.
Efter förra årets premiärmatch lovade jag toppstrid, ett misstag jag inte gör om i år men jag känner lättnad. Idén att spela 4-1-3-2 som vi såg ut att göra i dag verkar bra och vi är ännu så länge obesegrade i årets allsvenska. Nu är det Djurgården som gäller. Forsa Malmö – Heja di blåe.
