Gästkrönika: Lagen om alltings jävlighet
Vi är många som tänker att nu blir allt bra, men så grinar oss oturen i ansiktet. Fredrik Alfreddson beskriver det målande i sin gästkrönika, hur man aldrig ska ta lyckan för givet, eller med hans egna ord: "Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Så jag gör inget av det, det passar inte mig att ta en enkel väg, är för omständlig för det. Tyvärr kanske ska sägas, för det leder till att man i stället funderar i oändlighet och gång på gång ställer sig frågan: Varför ska det aldrig vara enkelt?"
Torsdag eftermiddag. Slår mig nämligen ner på sängen, trycker igång tv:n och slår på text-tv. Den sedvanliga proceduren, ett enkelt sätt att kolla senaste nytt och samtidigt befria sig från datorskärmen under några minuter. Lite nostalgisk touch över det hela också. Ett framkallande av barndomsminnen från tiden då internet inte existerade hemma hos mig, en tid då text-tv-nyheterna var den högst värderade informationskällan i mina ögon.
Hursomhelst, i torsdags eftermiddag fastnade min blick på en rubrik som förkunnade att "Malmöspelare krockade på träning". Lät inte allt för illa till en början och samtidigt förväntar sig pessimisten i en att något ska krångla några dagar före premiären. Det ska ju alltid vara något. Någon ska känna av en liten sträckning i en vad, någon ska vakna på morgonen med en lätt irriterad halsmandel eller två, någon ska få en kapsyl i ögat (eller nja, kanske inte riktigt men ändå) och så vidare. Det hör till på något sätt och det förvånar mig inte nämnvärt om småskavanker dyker upp strax före premiären, snarare tvärtom. Så hur farligt kunde nu detta vara? Äsch, kanske en mildare lårkaka eller något, värre lät det inte.
Något senare är det dags för en ny titt på sidan 300. ”Anders Andersson bröt benet på träning” basunerades det ut vid det laget och allt blev helt plötsligt så självklart: Lagen om alltings jävlighet, det är vad livet (allt för) många gånger tycks handla om.
Dubbel-Anders minst sagt olägliga benbrott (bryta benet är väl aldrig lägligt i och för sig, men det går ju att råka ut för en sådan olycka vid en mindre oläglig tidpunkt än några dagar före den allsvenska premiären, framförallt om man har fotbollsspelare som yrkestitel) är bara ytterligare en påminnelse om den där eländiga ”lagen”. Tyvärr blir man påmind gång på gång, såväl gällande småsaker som väsentligare händelser.
Hade faktiskt inte lagt märke till uttrycket lagen om alltings jävlighet, eller Murphy’s law, förrän någon gång i början av det här året. Men sedan dagen då en nybliven lagkamrat till mig myntade det i min närhet för första gången har jag påmints om det allt för ofta. Samtidigt som det är tungt att stöta på motgångar i tid och otid, speciellt när de drabbar en då man kände att framgången faktiskt var så nära, så kan man vända på det. För på ett sätt är det ändå skönt att ha den där så kallade lagen att luta sig tillbaka mot.
Om vi väljer att se den som orsaken till misslyckanden och motgångar är det förstås en fiende och ovän vi talar om. Men väljer vi i stället att se den enbart som en förklaring till de jobbiga saker som vi måste genomlida här i livet, då blir den på något sätt som en gammal trogen vän. Någon som man kan irritera sig på vid flera tillfällen, som man tröttnar på ibland, helst slipper ifrån stundtals men som du samtidigt vet alltid finns där vid din sida när det verkligen behövs.
Myntet har alltid två sidor, eller vad nu är som man brukar säga.
För mig vet jag inte riktigt vilken roll lagen om alltings jävlighet spelar. Det jag däremot vet är att det är riskfyllt att väva iväg på lyckans och glädjens moln, upp mot den vackra himmelsblåa skyn ovanför oss. Det är säkrast att försöka hålla fötterna kvar på jorden, fallet (som alltid verkar vara oundvikligt till slut, ALLTID ska det vara något som fäller en när lyckan är som störst) blir mindre smärtsamt då.
Kanske låter som en väldigt negativ och tråkig filosofi. Må så vara, men pessimisten i mig fullständigt bombarderar den sida som försöker vara positiv med påminnelser om de otaliga gånger då lyckan har varit inom räckhåll bara för att sekunden senare försvinna bort i horisonten. Står vi där och suktar efter SM-guldet framåt hösten, med serieledning inför sista omgången, så kan vi nog redan nu ge oss fan på att guldet kommer att förloras på en feldömd straff eller ett självmål i 90:e…
Åtminstone kanske det är bäst att tänka i liknande banor, för att vara bättre förberedd på eventuella besvikelser. Å andra sidan renderar funderandet alltid i en och samma fråga: Varför?
Varför vill lyckan så sällan le mot en? Och när den väl gör det, varför ska man då behöva vara rädd för att allt det lyckliga ska ta slut?
Man tycker att lyckan borde vara med en någon gång, att man borde ha gjort sig förtjänt av framgång vid det här laget. En tanke som alltid finnas med där i bakhuvudet, och som kan vara läglig att plocka fram när MFF för en gång skull får en tveksam straff med sig på stopptid. För det är i så fall bara den tidigare uteblivna utdelningen i form av lite framgång och lycka, som vi faktiskt har gjort oss förtjänta av…
Börjar bli dags att lägga de här funderingarna åt sidan för ett tag, att släppa analyserandet om varför saker sker och börja ladda för fullt inför vad som komma skall på gamla älskade stadion ikväll. Men frågan är ändå om jag ska våga kolla in text-tv-nyheterna en sista gång så här några timmar före avspark. Hasse Borg kan ju ha varit i farten med kapsylöppnandet igen…
. . . . . . .
Inspirationen till den här krönikan har jag till stor del hämtat från Jonas Svenssons suveräna Från tredje våningen (förutom från den senaste tidens bakslag för egen del). Den blev ett lysande tidsfördriv på tåget mellan Gävle och Kalmar på långfredagen.
Passar därmed på att avsluta med samma Bengt ”Cidden” Andersson-citat som Svensson använder sig av på sidan 54.
”Det ska småjävlas lite
för går det bra
slår åskan ner
och allt blir en askhög”
