Inför Djurgården-Malmö FF: De 75 minuternas hopp
Nytt motstånd, samma elva: får vi se det fina spelet från i måndags på nytt eller var matchen mot IFK Göteborg en chimär?
För en vecka sedan hade jag inte en aning om var Malmö FF stod kvalitetsmässigt. Efter matchen i måndags mot IFK Göteborg inbillar jag mig att jag vet aningen mer, men jag är inte säker. Var det en i raden av fullträffar eller var det en chimär, en engångsföreteelse? Det får ge sig. Jag hoppas, vi alla himmelsblå hoppas, på det förstnämnda.
Lägger vi den första kvarten av den matchen åt sidan i glömskans korridorer minns vi en riktigt gedigen insats av Daniel Andersson, Jeffrey Aubynn och de flesta andra spelarna. Jag tänkte just skriva att jag inte minns när det senast såg så bra ut, men kom på, halvvägs in i meningen, att spelet borta mot Elfsborg såg lika förtroendeingivande ut.
Och vi vet alla hur det såg ut resten av den säsongen (även om vissa vill dra upp matchen mot AIK som ett exempel på bra spel från MFF:s sida, när det i realiteten var så att AIK hade bestämt sig för att chocka MFF med en taktik som gick ut på att spela suicid-fotboll), så jag avvaktar nog ett tag till med att ropa hurra över MFF:s ”nya” spel. Jag nöjer mig med att första tävlingsmatchen för året genomfördes på ett väldigt positivt sätt. Det såg oförskämt bra ut.
I morgon är det Djurgården som står för motståndet. Del 2 av vad som, när spelschemat presenterades, kallades för hell-week av en del. Djurgården hade ett på förhand svårt motstånd i IFK Norrköping på bortaplan i sin premiär. Att möta ett nykomlingslag i början av serien är aldrig roligt, i första omgången direkt plågsamt. Djurgården gjorde det emellertid bra. Man inte bara vann, utan spelade en fin och vägvinnande fotboll. Synar man laguppställningen är det inte många spelare där som jag skulle vilja se i Malmö FF, men tränare Siggi Jónsson har fått ihop ett LAG.
När 00-decenniet summeras kommer Djurgården antagligen att ses som dominanten tack vare de stora framgångarna för några år sedan, med spelare som Källström, Elmander och Isaksson. Förra årets tredjeplacering glöms lätt bort i de sammanhangen, så stora framgångar har DIF haft detta årtionde. Det är svårt att inte imponeras av Djurgården.
Det är en rekordlång Allsvenska och det är 29 matcher kvar av säsongen. En förlust mot Djurgården skulle därför inte vara något fruktansvärt eller alltför allvarligt, menar en del. Med den inställningen ska man nog hålla på ett annat lag än MFF, menar jag. Det är självklart att laget Malmö FF ska intalas och intala sig själva att det är fullkomligt självklart att efter varje match står en seger och väntar bakom dörren. Samtidigt som man går in ödmjukt i situationen och förstår att inga segrar kommer gratis. (Att vi supportrar kan uttrycka oss mer pessimistiskt/realistiskt är en helt annan sak.)
IFK Göteborg var favoriter till segern i måndags, och har under försäsongen, samt i den oerhört prestigefulla Supercupen, visat att förra årets guld inte var någon tillfällighet. Malmö FF raderade ut det laget i 75 minuter. I morgon ska man ta med sig den moraliska, om än inte poängmässiga, segern in på Stockholm Stadion och visa att det inte var en engångsföreteelse.
Malmö ställer som väntat upp med samma elva som startade i måndags. Bara det är glädjande för oss som minns hur tombolan har styrt en hel del laguttagningar genom åren. Man ändrar inte ett vinnande lag, heter det, i det här fallet gör Roland och Hans inte heller det med ett kryssande lag.
Det var mycket som såg bra ut mot IFK Göteborg (i 75 minuter, ursäkta om jag tjatar): Det variationsrika spelet där alla spelarna var delaktiga, tålamodet, de snabba omställningarna, det tighta försvarsspelet och ett mittfält som visade prov på både spelskicklighet och glöd; allt det hoppas jag på att få se igen mot Djurgården. Samt Jonas Sandqvist, som snabbt har kommit över den något mindre lyckade insatsen senast. Då kan det mycket väl sluta med en både moralisk och poängmässig seger.
Jag är försiktigt optimistisk, även om jag har förra säsongens start i färskt minne. Men då hade vi en tränare som få trodde på, nu har vi en tränare de flesta tror på. Räcker det?
