Ny pinne bärgad
Det blev ytterligare ett kryss, ytterligare en 1-1 match, och ytterligare en tämligen tillfredställande känsla i magen, när MFF mötte Djurgården på Stockholm Stadion.
Man slår på teven, grämer sig lite över att man inte kan vara på plats när man ser klacken snett bakom Rolle Nilsson (som intervjuas inför matchen) ser mängder med stora himmelsblå flaggor som vajar i takt till vacker MFF-sång. Man småler lite åt Jesper Blomqvist som ser ut som en mager inspector Clouseau där i sin trenchcoat i bildrutan. Så drar det igång.
Redan i den andra minuten hittar en luftboll in i straffområdet. Skoog läser situationen, räknar med att Jonatan Johansson ska vinna nickduellen, sticker och stöter påpassligt in finnens nickskarv på volley. 1-0. Så satans skönt!
Men tidiga mål kan vara riskfyllda. Efter detta tar Djurgården tag i taktpinnen. De dominerar. Jag tycker visserligen att vi sliter bra på mittfältet. Försöker. Men Djurgården är lite starkare i de flesta duellerna, de skruvar upp bolltempot och MFF uppträder stressat när de väl har bollen.
Hemmalaget radar upp målchanser. Tauer är stark och framgångsrik på sin kant, skapar irritation med sitt ihärdiga slitande och småfula spel. En annan som är bra är Rajalakso, hela tiden ett orosmoment. MFF har utöver målet en enda farlig målchans i första halvlek, ett distansskott från Safari som Dembo tvingas peta till hörna via stolpen. Annars är det faktiskt Djurgården för hela slanten.
Halvtidsvilan är välbehövlig för MFF. I paus pratar Hans Gren om att vi måste våga ta tag i bollen, att de stunder då vi håller i bollen och spelar runt, är vi bra. Men även inledningen av den andra halvleken har liknande karaktär som den första. Djurgården har ett spelmässigt övertag och är de som skruvar upp tempot. Kvitteringen känns därför logisk. I den 49 minuten hittar Tauer in till Rajalakso (den allsvenska debutanten som även gjorde mål mot Norrköping i premiären.) Han tar emot bollen strax utanför straffområdet, klipper till utan att tveka, skottet är inte hårt men välplacerat invid Sandqvists högra stolpe. Det ser nog ut som ett billigt mål, men troligen ändrar bollen riktning på Jimmy Dixon.
Efter Djurgårdens mål jämnar spelet ut sig något. MFF har mer boll och man ser hur spelarna tillämpar tränarnas possession-läror. Varje situation avvägs, mycket bollar i sidled med förhoppningen att hitta en öppning, en möjlighet. Och sakta men säkert kommer MFF mer och mer in i spelet. Rolle gör några justeringar, offensive Jeffrey Aubynn går ut, defensivt skicklige Christian Järdler kommer in. Något senare får Agon Mehmeti chansen igen på bekostnad av Jonatan Johansson.
Man börjar nästan hoppas på ett segermål även om de där riktigt farliga chanserna lyser med sin frånvaro. MFF ser starka ut nu. En nervös Paul Lindholm, påstår att Djurgården har kontroll på matchen, och man kan riktigt höra hur lite han tror på det han säger.
Rolle byter in Robin Nilsson mot Niklas Skoog och flyttar upp Ola Toivonen i ett sista försök att vaska fram något. Två målchanser blir det. En hårt skruvad frispark strax utanför straffområdet från Toivonen som går en bit utanför målramens vänstra kryss.
Och i den allra sista minuten får unge Agon chansen att avgöra. På ett inlägg från högerkanten når han högst men nicken går en bit över. Domaren blåser i pipan. En titt på statistiken avslöjar ett övertag för Djurgården vad gäller bollinnehav, men ett övertag åt Malmöhåll i avslut på mål.
Man stänger av teven. Grämer sig lite över att man inte kan vara där uppe, gå ut och ta ett par öl med vänner, snacka MFF och framtidsutsikter, snacka om matchen. En match där Djurgården var precis så ettriga, tuffa och jobbiga att möta som man hade förväntat sig att de skulle vara.
Men samtidigt känner man sig ganska rofylld. En pinne borta mot Djurgården är inte fy skam. Eller?
Kanske har man blivit lite skrockfull? Kan inte minnas att jag haft så lågt ställda förväntningar på MFF som i år. Och egentligen vet jag inte varför? Vi har en trupp som på pappret är starkt fjolårets niondeplats till trots. Vi har ett nytt tränarpar som imponerar, som på kort tid lyckats implementera en idé hos sina spelare. Ändå förväntar jag mig inga sportsliga framgångar i år.
Kanske är det just så att RolleGren är så bra på att implementera. De har (verkar det som) både hos mig, hos presskåren och tusentals reportrar lyckats implementera att vi inte ska förvänta oss några underverk från MFF. Troligen har de medvetet tagit bort lite av det tryck, den press och de högt ställda krav som en kräsen malmöpublik normalt låter skölja över laget. Och kanske är detta en bidragande faktor till att säsongen ändå har börjat så pass bra?
Två svåra matcher. Två kryss. Det är en bra början.
Malmö gladde positivt mot Göteborg. Jag gav mig fan på att inte förvänta mig guld och gröna skogar för det. Idag glädjer de igen, kanske inte riktigt på samma sätt, men ändå. Jag har bestämt mig för att inte förvänta mig mer än ett kryss hemma mot Elfsborg, trots detta.
Men sen jävlar....
