Måndag morgon: Något att vara stolt för
Alla Malmöbor behöver något som binder oss samman, som gör att vi kan känna oss som kungar och som får oss att räta på ryggen.
Först stängde dom Strumpfabriken, sen sålde dom Mazetti, därefter förlorade vi Europacupfinalen, efter det lade dom ned Kockums, sen slutade Bosse Larsson, som ännu ett bevis på förfallet rev man kranen och Wilmer X slutade göra intressanta skivor. Till sist kom nådastöten i form av sifferraden 5-7-9.
Det har varit ett par tunga år nu.
Visst vi har en fantastisk bro till Danmark, vi har Turning Torso, vi har en bra högskola, en ny arena i Hyllie, ett nytt stadion, vi har en av Norra Europas mest expansiva regioner och vi har den allra vackraste färg på himlen en solig dag - men vi har inget självförtroende, ingen självkänsla och ingen stolthet längre. När de flesta av oss och även de mest fanatiska supportrarna menar att vi ska acceptera ett mellanår, då har det gått långt.
Förra gången vi hängde mot repen insåg vi allvaret men vägrade envist att ge upp. Vi hade blodiga läppar, svullna ögon och ett sönderbankat huvud. Men vände ändå ett hotande nederlag till seger när vi tog oss upp och vann. Var är den kagigheten, drygheten, självsäkerheten, vimotdomheten och stöddigheten som vägrar acceptera att vi är annat än bäst? Nu när vi behöver den som mest.
Alla Malmöbor behöver något som binder oss samman, som gör att vi kan känna oss som kungar och som får oss att räta på ryggen. Så Malmö FF gör det ni ska, höj oss över medelmåttigheten och ge oss något att vara stolta för.
Det känns som det är dags nu.
