Förvirring: ditt namn är AIK
Premiärnerver förvandlades till tafatthet och pojklagsfotboll på endast åtta dagar och inför smått pinsamma 10.000 åskådare tappade AIK allt som kan kallas för spel mot ett effektivt IF Elfsborg. Huvudrollsinnehavare: en före detta AIK-spelare, vår säkraste back och en målvakt på villovägar.
Låt oss få allt kring måndagens "match" mot IF Elfsborg överstökat snabbt och effektivt nu så vi kan gå vidare och se framåt: Vi lät Elfsborg ta tre enkla poäng. Den del av laget som vi kallar starkast sjabblade bort spelet och därmed också matchen, medan anfallet verkade sky motståndarnas straffområde som pesten. Något som pågått i 556 spelminuter i och med Martin Hanssons slutsignal efter 3-0 på Borås Arena.
Jag tänker inte kalla förlusten för otur. Jag tänker inte skylla på tillfälligheter. Jag tänker inte diskutera plastgräs eller skadade spelare eller något annat löjligt som man gör när man tränar på pojklagsnivå.
Eller, borde jag skylla på och ta upp dessa saker, eftersom spelet och diskussionerna som följde håller just den nivån? Norling nämner vad konsekvenserna för bristen av mål kan innebära och öppnar avgångsdiskussionen helt i onödan.
Ingen (inklusive Dulee själv) verkar förstå exakt vad det är som pågår kring vår mittfältsdirigents för tillfället och måndagens bästa spelare i mina ögon, Pierre Bengtsson, kommer säkerligen att plockas ur truppen mot GIF Sundsvall, bara för att det är så Norling/Novakovic fungerar.
Självklart förstår jag att man måste kasta in spelare när skadeläget är allvarligt, det säger sig självt. Självklart kan jag ha fel angående Pierres situation, men om Patrik Karlsson är spelklar till på torsdag så ser jag inte vad som talar för att Pierre återigen får se matchen från sittplats.
Om man nu känner sig benägen till att jämt och ständigt kasta omkring spelare för att förvirra motståndare eller vad det nu kan handla om, varför inte testa någon annan som mittback? Efter den läckra bjudningen som ledde till 2-0 så kanske man ska tänka om där också; alla andra positioner kastas ju omkring hejvilt. Eller så ignorerar man Pierres ständiga slit och gedigna arbete, trots att måndagens vänsterback nästan var vassare än hela anfallet och mittfältet tillsammans.
Som ni märker så flödar ironin och humöret är det inte bästa. Och det med all rätt. För andra matchen i rad har vi lagets slöaste spelare på vänsterytterposition, och avståndet mellan mittfältet och anfallet verkar öka med 2-3 meter för varje match som passerar: det är ett mirakel att Tjernström orkar dra iväg som han gör under 90 minuter med tanke på hur långt ifrån honom våra offensiva krafter är.
För andra matchen i rad slår vi långbollar mot kortväxta, miniatyranfallare mot ett resligt försvar. För andra matchen i rad väljer vi att inte använda oss av det kortpassningsspel som gör oss till Sveriges roligaste lag att se på.
Vi lät Elfsborg ta tre enkla poäng. Jag vill ogärna peka finger, men Örlund ska inte släppa in en studsande frispark från 25-30 meter, lika lite som Nils-Eric Johansson ska passa en gul spelare fram till 2-0 eller leda Arnefjord till en felmarkering. Och ja, det svider att Stefan Ishizaki återigen ledde sitt Elfsborg till seger mot sitt gamla AIK. Och det svider att en viss Niclas Carlsson nämnde att det var förra årets dubbeldebacle mot just Elfsborg som fick AIK att spela upp sig. Nu är han hos Svenska Mästarna och vi sitter med en poäng och hoppas att det gäller även i år.
GIF Sundsvall har släppt in åtta mål på två matcher. Om vi inte vinner mot GIF Sundsvall så utropar jag kris.
