Gästkrönika: Om AIK var en cykel
Solen värmer i Göteborg. En cykel med paffa däck står i min svale och jag tror att den är min. Fåglarna sjunger från trädet utanför mitt öppna fönster och jag försöker erinra mig varifrån min tomhet kommer. Staden, vinden och de goa gubbarna i Feskekôrkan säger alla att detta är en underbar dag.
Det typiskt göteborgska smyger sig fram nu på våren. ”Vi kan la dra till Avenyn en sväng å käka Lejonet & Björnen?”, frågar en vän, men jag tackar nej. För en gnagare är sällan våren ljuvlig. Och ett Göteborg som inte förstår min smärta gör lidandet än värre. Hur kan staden skratta medan hennes barn gråter?
Jag lever på fiendens linje. Det har jag alltid gjort. Det gör också mitt förhållande till AIK till något märkvärdigt. Tänker er själva. En yngling med kraftig göteborgsk brytning som påstår sig hålla på Gnaget. Folk har blivit misshandlade för mindre på krogarna längs Avenyn.
Få verkar förstå min kärlek till AIK. Här i Göteborg ifrågasätts den. Änglarnas ansikte, Andreas Toll, sa en gång till mig att ”Innerst inne är du ju blåvit. Det ser la vem som helst.” Och det säger mycket om vad han och andra blåvita förstår om klubbkänsla. Att älska en förening har inte nödvändigtvis med geografi att göra. Men även gnagare har betvivlat min kärlek till AIK. ”Hur kan en göteborgare hålla på Gnaget?” har man frågat mig. Som om de älskade laget mer för att de ser dem varje vecka istället för som jag, bara ibland.
Jag ser AIK utifrån ett annat perspektiv än de flesta gnagare. För en solnapojk – inbillar jag mig – är AIK mer påtagligt. Direkt på något sätt. För mig blir AIK ett dockhus. Medan man i påtagligheten ser detaljer så ser jag helheten.
Det kan tyckas att texten hittills är intetsägande. En göteborgare som påstår sig älska AIK. Han har en paff cykel i sin svale. Och sen? Men jag behövde ha sagt det här. Ni behöver veta var jag kommer ifrån för att förstå hur jag resonerar vidare.
Och vi kan väl börja med Rikard Norling på en gång. Det har inte funnits mycket att anmärka på hos denna jättefina människa. Jag skriver ”jättefina” för att flirta med de mer extrema falangerna i AIK – vilket Rikard ibland tenderar att göra – men framförallt för att jag tycker att han är en beundransvärd människa.
Det har visat sig vara svårt att tycka illa om denna man. Han är älskad i AIK och hos vänner till mig som nu påstår att ”guldet är hemma igen” är han respekterad och aktad. Under två hela säsonger har lagen inte fruktat vår spelartrupp. De har fruktat vår tränare. Men något har hänt med Norling. Jag såg embryon ifjol. Jag såg en man som började tvivla på sin trupp. Och i går utvecklades embryot till något större. Något som oroar mig mer än att vi inte skapar målchanser. Mål kommer förr eller mycket senare, men en tränare som inte längre litar på sin trupp kan inte längre vara deras ledare.
Ni undrar förstås vad jag menar. Det finns gnagare som älskar AIK, men som inte älskar det vackra spelet som vi kallar fotboll. Jag har alltid sagt att man aldrig kan älska en klubb mer än vad man älskar själva fotbollen. Säger man att man gör det så förstår man inte riktigt vad man talar om. Och man vet förmodligen inte heller vad kärlek faktiskt handlar om.
Rikard Norling älskar AIK. Det syns och det avspeglas i allt som han gör klubben. Hans kärlek är djup och äkta och hans tillgivenhet är lika respektingivande som beundransvärd. Men hans kärlek är nu lika mycket vår styrka som vår svaghet. Norling har mer eller mindre lovat oss gnagare ett SM-guld. Vi är inte bara utmanare. Vi är favoriter. Trots att vi inte vunnit på tio år. Trots att vi saknar en målvakt av allsvensk klass och trots att vi bara har två försvarare som levererar.
Vår styrka vilar på mittfältet, men där återfinns också den som jag tror skadar laget mest. Det gör ont att säga detta. Jag lider, därför att övriga fotbollssverige insett faktumet för många långa matcher sedan. Vår lagkapten är vår största svaghet. Talar man om kungar så talar man om ofta om fornstora dagar. Tyvärr gäller det också vår hjälte. På forumen ser jag viskningar om det. De konservativa talar om Tjernströms hjärta och att det kompenserar hans långsamma fötter och bristen på spelförståelse.
Det hjälps inte att vi har det spelskickligaste mittfältet i allsvenskan när vårt hjärta är svagt. Varje kontring stannar på den där vänsterkanten. Tjernström, vårt hjärta, har kommit att bli en blodpropp i vårt system och istället för snabba omställningar måste vi såga oss igenom motståndarförsvaret. Figueiredo var en skicklig timmerman, men när han valde att såga palmer istället för björkar och ekar så blev AIK stående med trädkramare allena.
Det finns ingen tröst i mina ord. Men vi lär inte skänkas tröst i allsvenskan heller. Ni som grät er till sömns igår minns nog att det inte heller fanns någon tröst att hämta i Borås.
Jag är en enkel människa. Och jag tror på en enkel fotboll. När ett lag dras med skador. När en trupp inte tror på sig själva. Då krävs enkelhet. Det är i enkelheten vi måste finna oss själva. Är Rikard Norling rätt man för AIK i dag och för i morgon? Jag vet inte säkert.
Solen värmer i Göteborg. En cykel med paffa däck står i min svale och jag tror att den är min. Låt den för ett ögonblick eller två få symbolisera vårt AIK. Cykeln står där. Ramen är svart, med gula ränder och den är vacker i all sin enkelhet. Men den är paff. Den står där utan luft. Det går förstås att cykla på den, men det går ju inte särskilt bra. Den vinglar fram och skadar den inte mig som trampar så skadar den sig själv.
Det finns två sätt att lösa vårt problem med cykeln. Vi kan försöka att byta kedjan. Byta växlar och styre. Kanske byta hjul eller helt enkelt köpa en helt ny cykel. Eller så gör vi det enkelt för oss. Vi pumpar upp det paffa däcket. Fyller det med luft och börjar sedan cykla. Försprånget mot oss är litet nu, men – jag lovar – det lär växa för varje omgång om vi inte gör något snart.