Krönikan: Skämmes, tamejfan
Lördagen den tolfte april var den första dagen jag skämdes över att vara IFK Norrköping-supporter. Aldrig har jag sett den Blåa Stjärnan - den vackra, den underbara - misshandlas, hånas och bespottas som på Ullevi igår.
Det senaste året har det funnits få orsaker till att kritisera IFK Norrköping. 2007 blev året då bitarna föll på plats, då Kamraterna spelade en i Superettan sällan skådad totalfotboll, då pubilken på Parken fick jubla, känna segerns känsla dunka i bröstet - och äntligen ta sig upp i Allsvenskan.
Försäsongen var tveksam, minst sagt. Knappa segrar mot Superettalag varvades med storstryk mot Allsvenska och danska lag. Värvningarna kändes på förhand okay. En islänning från Bajen som spelat i A-landslaget, en jättetalang från Helsingborg som sänkte IFK på Parken. Därtill, Jinglbadfavoriterna Felix Magro och Kevin Amuneke, två spelare som båda gjort succé i Landskrona under just Jingblad, men som därefter haft det tyngre.
Det kändes på nåt sätt smart. Lite oväntat, men ändå smart. Det skulle spelas en kvick fotboll med ett trevligt passningsspel, precis just det som var IFK Norrköpings signum under åren laget och staden kallades Guldköping. Det skulle vara ett comeback-år där förluster var tillåtna, eftersom laget så sakteliga skulle etablera sig i Allsvenskan, för att på sikt bli ett svenskt topplag.
Efter lördagens totala genomklappning mot IFK Göteborg kan jag bara konstatera att den bubblan är på väg att spricka. A-landslagsislänningens spelade minuter kan räknas på fingrar och tår. Den talangfulle helsingborgaren har varvat fina tekniska nummer med total ovilja att ta jobbet. Och de två Jingbladfavoriterna har i positivt bemärkelse hittills presterat ett mål. I negativ bemärkelse har de gett noll spelfördelning, ett oräkneligt antal stoppade anfall och skott i fel lägen, samt ett par hundra armviftningar som betyder "ge hit bollen då, för fan!".
På ren svenska kallas det dåligt kroppsspråk.
Igår eftermiddag hade jag bänkat mig hos en kamrat med en kall starköl för att se Kamratmötet. Jag hade en känsla i kroppen som sade storförlust, men efter den första kvarten ändrades det till tillförsikt. IFK Norrköping dikterade villkoren på planen, man var det spelförande laget. Gång på gång rev man upp stora hål i Göteborgs backlinje och ytorna framför densamma var helt enorma. Kevin Amuneke och framför allt Marcin Burkhardt hittade dem och fördelade bollar ut på Daniel Bamberg och Eirik Dybendal, som kom runt på sina kanter. Båda hade övertag på sina ytterbackar.
Tompa Magnusson gick upp på en Magro-hörna och Kim Christensen tvingades till en knäparad. Returen smällde Marcin Burkhardt nånstans i magtrakten på Pontus Wernbloom.
0-1 där och matchbilden hade säkerligen blivit annorlunda.
Istället missade Richard Spong att följa med Walle Svettpanna, Magnusson försökte få bort bollen, men duckade i sista sekunden och nackade(!) in bollen.
Ridå.
För redan där dog matchen, tre minuter före full tid. I den andra halvleken kom elva slagna Norrköpingskamrater ut.
Och jag skämdes. Jag skämdes över laget i mitt hjärta. Jag kved bokstavligen i smärta när jag såg ur Marcin Burkhardt, Kevin Amuneke, Daniel Bamberg, Imad Khalili och Felix Magro stannade kvar i offensivt läge kring mittcirkeln när Blåvitt kontrade. Wernbloom klackade fram bollen till Hysén och 2-0 satt bakom Nurre.
Då återstod 37 minuter av ordinarie matchtid. Där gav IFK Norrköping upp. Från den minuten fanns ingen som helst vilja. Precis som Sören Cratz efter matchen sade så fanns det vissa spelare som inte tog jobbet. Det kan aldrig vara tillåtet för en spelare i IFK Norrköping att ge upp en match efter 55 minuter. Den spelare som inte ger järnet för den Blåa Stjärnan i 90 minuter har inte i tröjan att göra. Så enkelt är det.
För en del killar i laget inger Stjärnan respekt. För andra är den bara ett klubbmärke, vilket som helst.
När Sören Cratz säger att det finns 3-4 spelare som inte tar jobbet syftar han inte på de svenska killarna i laget. För spelare som Anders Whass, Mikael Blomberg, Mikael Roth och Nuredin Bakiu har stjärnan betydelse. Den är en symbol för en svensk storklubb. Den inger respekt.
Det må vara kontroversiellt, men till matchen mot Halmstad vill jag inte se Felix Magro, Kevin Amuneke, Daniel Bamberg eller Imad Khalili i truppen. De två förstnämnda är individualister. Det har vi alla vetat från första början och i medgång hade det kunnat bli hur jävla bra som helst.
Men nu råder motgång.
Daniel Bamberg, som påstås vara på väg ut i Europa, har varit helt ur form i vår, jag till och med i vintras. Bambam har inte alls samma driv i steget, inte samma känsla i högerfoten.
Imad Khalili är för ojämn än så länge.
Jag ser hellre en förlust mot HBK med spelare som ger allt för Stjärnan, än en förlust med killar som joggar hem vid kontringssituation och bara tänker på sig själva.
Jag ser hellre Riki Cakic, Christopher Telo och Andreas Haglund ge järnet och misslyckas än jag ser Kevin Amuneke, Felix Magro och Imad Khalili lunka hemåt och inte röra en min vid baklängesmål.
Det kan aldrig vara ok att misshandla Stjärnan såsom igår.
Jag skäms för första gången sedan 0-5 mot Boden 2003.