- -
Elfsborg - Örebro 0-0
VI ÄR INTE GAMLA!!!!
Solen sken, fåglarna kvittrade i vårvärmen och kulan låg upplagd på det vårgröna gräset. Eller plasten, vilket ni vill. Det var upplagt för match och inte ett öga var torrt! Nu kör vi!
Matchen kom igång och det fåtal som befann sig på Borås Arena hade ställt in förväntningarna högt. Nu var det upp till bevis. Det var dags för revansch. Det var en dag gjord för fotboll. Och som den kom igång. Elfsborg spelade ut hela registret med varierat spel, löpvilliga spelare och ingen Barsom på motståndarsidan. (För den som inte kommer ihåg gjorde han sin livs match mot oss på Arenan förra året).
Första halvlek kom alltså som ett yrväder, och det var chanser i parti och minut. ÖSK var rejält uppsnurrade och tillbakapressade med ett fåtal chanser framåt. Elfsborg skapade, tryckte på och det var hörnor hit och målchanser dit och tjofaderittanåhejvadegår! Men… Längst bak hade ÖSK en målvaktsfantom som hade bestämt sig för att göra en Barsom. Det vill säga sitt livs match. Om han spelar så resten av säsongen kommer han spela landslagsfotboll innan karriären är över. För Sjöhage, Avdic, Bajrami, Ishizaki m.fl. testade honom gång på gång understödda av bl.a. Svenssons precisa pass. Jag och några av mina närmsta kamrater stod på läktaren och bara väntade på att få brista ut i det förlösande jubel man bara kan känna på en match.
Ni som har barn vet ju att det är en helt underbar känsla när man får se sitt lilla barn för första gången, men man kan ju inte gärna börja hoppa runt på BB som en idiot och bara vråla ut sin glädje för full hals. Nej, det får man spara till läktaren! Men idag var det som att åka in till BB, gå igenom en kortare undersökning och bli hemskickad igen, eftersom det var falskt alarm. Snopet, sa räven.
Men, som de optimister och framgångstörstande individer vi trots allt är lite var till mans stod vi kvar även i andra halvlek. Vem vet, det kunde ju ske något kul då!
Det gjorde det inte…
Jo, förresten, ÖSK-keepern fortsatte sitt storspel och vi är återigen inställda på att torska uppe i Örebro där vi inte vunnit sen mitten på förra seklet. Eller nåt sånt. Det är såna här matcher man måste vinna om man vill ta guldet. Helgens resultat gagnar endast de lagen som:
a) kämpar i botten eller:
b) lyckas vinna förväntade ”måste-matcher”. Men eftersom jag är en fridens och besinningens man vägrar jag använda svordomar eller fula ord och vägrar således skriva namnet på laget jag åsyftar med punkt b.
För att göra någon slags sammanfattning av dagen kan man säga följande:
Bättre resultat än förra året. (Mot Örebro hemma).
Det fina spelet håller i sig. Jämfört med hösten är det ett helt annat lag vi ser idag!
Jag har inte sett en målvakt i bättre form i Borås sen Motalas burväktare räddade MAIF från tvåsiffrigt i mitten på 90-talet.
Jag och Hagge hade en trevlig promenad från arenan upp till Sjöbo efter matchen. Vi gick där i solskenet och pratade om hur mycket roligare allt var förr. Men vi kom fram till att det nog berodde mest på att vi var så mycket yngre då. Så det var ingen rolig slutsats. Fan, vi är ju inte gamla!
