Tune in, Turn on, Drop out
Alltid Blåvitt fortsätter att förstärka uppställningen inför säsongen. Mattias Olsson gör comeback efter sin Asientripp. Här kåserar han över den tyngsta och mest svåremotståndliga drog som finns - Blåvitt.
The times they are a'changing. När gårdagens fotbollsspelare satte sig vid förhandlingsbordet var kravet en back Pripps eller, om dom var riktigt tuffa förhandlare, två backar Pripps. Numer är det hårdare puckar. Hockey- och fotbollsspelare kräver sju- eller åttasiffriga belopp för att få chansen att visa sitt stora hjärta for klubben. Får de inte som de vill går de ut i strejk, efterlyser skattelättnader eller flyttar till Danmark för att utvecklas. När det börjar viskas om girighet är försvarstalet att idrottare minsann har så korta karriärer och har försummat sin utbildning för att ha kommit dit de är idag.
Någonstans där måste jag få protestera. Är det några som försummat sina utbildningar och förtjänar kraftiga skattelättnader är det ju vi fanatiska supportrar. Personligen har jag en gång hoppat av en utbildning för att en framtida anställning eventuellt skulle komma i vägen for mitt blåvittmissbruk. Jag är säkert inte ensam om detta.
När det kommer till längden på karriären har dock idrottarna en poäng. En fotbollsspelare har på sin höjd en karriär på kanske 20 år. Våra blåvita karriärer kan, om Torbjörn är oss nådiga, sträcka sig i 85-90 år. Skillnaden är dock att när Ljungberg, Henke eller, för den delen, Gary Sundgren drar sig tillbaka har dom tjänat tillräckligt med pengar för att försörja dom i två-tre livstider. När det däremot är dags för oss att kasta in handduken och sälla oss till den stora gräsplanen i himlen har vi spenderat ett mindre U-lands BNP på vårat blåvittberoende. Våra utsikter att få kommentera fotboll på TV3 eller göra reklam for Friggahuset är väl vid det laget inte så lysande heller. Möjligtvis skulle vi kunna få trana AIK, men inte ens Idi Amin hade väl så dalig karma.
En annan fördel idrottarna har över oss andra dödliga är de fotomodellsnygga fruarna som de kan skaffa genetiskt perfekta barn med. Barn som dom på grund av sina fördelaktiga "arbetstider" kan ösa uppmärksamhet på och som kommer att växa upp till att bli landslagsmän i fotboll eller europamästarinnor på 60 meter häck. Eventuella avkommor till oss supportrar skulle väl på sin höjd vinna en ölhävartävling. Detta förutsatt att vi hittade någon att föröka oss med. Efterfrågan är väl, om Darwin hade något så när koll, inte så stor på dårar som jobbar nio timmar om dagen och prioriterar en träningsmatch i minusgrader på Välen framför, let's face it, allt annat. Ett bevis på att naturligt urval fungerar är väl att extrem kyla och fortplantning inte alltid går hand i hand.
Den största skillnaden mellan fotbollsspelarna och vi som önskar att vi var fotbollsspelare är ändå att för dom är fotbollen ingen tvångshandling utan ett aktivt yrkesval. For oss fanatiker har det dock aldrig varit frågan om något val. Vi valde inte Blåvitt. Blåvitt är en drog som valde oss. En drog som urholkar vår ekonomi. En drog som helt tagit över våra liv.
Vid närmare eftertanke behöver vi inga skattelättnader. Vi behöver tammefan en stödgala.
