Fightern ifrån norr
Hjalmar Jonsson är ständigt lika uppskattad utav tränarna och lika ifrågasatt av publiken. Alltid Blåvitt träffar honom i Antalya.
1984, Island. Fyraårige parveln Hjalmar Jonsson står bredvid ena stolpen på hemstadens fotbollsplan. I hans hemby bor knappt 1500 invånare och den är begåvad med en liten plan på runt 20*20 meter. På den spelar hans bror fotboll med sina kompisar. Hjalmar tittar på.
Plötsligt skjuter något ett skott som träffar honom i ansiktet. I det ögonblicket händer något.
- Jag blev arg och ville vara med istället.
Sagt och gjort. Som femåring deltog han i sin första fotbollsträning i klubben Höttur. Den klubb han kallar sin moderklubb.
Han säger det ordet med ett speciellt tonfall. Tonen skvallrar om att laget ligger honom varmt om hjärtat.
Det är inte bara fotboll som fyller Hjalmars ungdomsår. Basket, handboll och kanske framförallt friidrott ägnar han sig åt. Höjd och längd är favoritgrenarna. I dem är han bland de främsta på Island i sin åldersgrupp. Men fotbollen finns alltid där. I olika skepnader.
- Jag har spelat alla positioner utom målvakt. Första säsongen som ytterback gjorde jag 2001. Jag började som innermittfältare. När jag var 16 och började spela med seniorerna i min moderklubb så var jag yttermittfältare. Sedan blev jag forward. När jag kom till Keflavik så växlade jag ganska mycket mellan forward och yttermittfältare.
Det var hans ungdomstränare som tidigare hade spelat i Keflavik som tipsade klubben om den lovande forwarden. Som 19-åring gjorde han några träningar med klubben, blev erbjuden ett kontrakt och gick över.
- Det var ett klart steg uppåt. Min moderklubb låg i den lägsta divisionen medan Keflavik spelade i högsta så det var ett stort steg. Jag fick träna med A-laget och spelade med U-laget. Det var mitt sista år med U-laget.
Ungdomstränaren i Keflavik såg Hjalmars potential. Han såg också att han skulle få ut än mer på en annan position.
- Det var en jugoslavisk ungdomstränare i Keflavik som sa till mig att han trodde att jag skulle bli en mycket bättre spelare som antingen mittback eller ytterback. Jag höll inte med. Jag ville göra mål. Men han hade rätt.
Hjalmar ler.
- Det är roligare att spela längre fram. Men det är kul att spela ytterback det har jag tyckt sen jag först prövade på det.
År 2001 så spelade Hjalmar som ytterback i Keflavik. Han gjorde det bra. Provtränade med Vålerengen i Norge men fick inget kontrakt. När IFK Göteborg via ombud letade efter vänsterbackar så fick man upp ögonen för den unga före detta forwarden.
- Jag åkte över och tränade med IFK i tre eller fyra dagar. Det var kul att träna hos IFK men det var kort. Jag tror jag tränade två dagar i hallen och ett styrkepass. Det var allt. Sedan kom Stefan Lundin över och kollade på en match. Vi vann med 9-0 över en klubb i samma division.
Övergången var ett faktum och Hjalmar skulle ta steget till allsvenskan var det tänkt.
- Första året var svårt givetvis. En stor omställning inte minst personligt. Jag flyttade från Island, ifrån mina vänner och min familj. Språket var ett hinder i början men det gav sig snabbt. Jag blev skadad och hade det tungt från start.
2002 är ett år som fortfarande är ett öppet sår i blåvita hjärtan. Klubben klarade sig kvar i högsta ligan tack vare kval mot Västra Frölunda.
- Jag upplevde krisen lite annorlunda än andra tror jag. Skulle det vara samma sorts kris idag så hade jag nog tyckt att det var betydligt jobbigar - det tror jag.
Hela klubben var i gungning.
- Det var ju kris efter varje match i princip. När Bosse kom så fick vi ett annat spel och började bygga upp vårt självförtroende igen. Det var nog det som var den stora skillnaden på 2002 och 2003.
Trots ett ökat självförtroende klarade Sveriges mest framgångsrika klubb inte av att bli mer än sjua i serien. Ett resultat som med tanke på historien är ganska skralt.
- Vi var ostabila. Spelade bra i en match och förlorade nästa. Upp och ner hela tiden. Så var det för hela laget. Det var ändå en vändning när Bosse kom. Men att det inte blev bättre berodde framförallt på att det saknades stabilitet.
Arbetet fortskred och så sakteliga gav det resultat.
- Året började ungefär som år 2003 var. Vi var upp och ner. När vi sedan började vinna rullade det på, även om det slutade sämre. Det är svårt att säga varför det blev så mycket bättre under den där perioden. Det är så små marginaler. Vi lärde känna varandra bättre som spelare och Bosses spel satte sig mer och mer.
- Det blev så mycket bättre eftersom vårt själförtroende ökade. Det är grunden för allt egentligen. Vi vann de där sju matcherna i rad. Innan säsongen var det nästan inga som räknade med oss i toppstriden. Det var lite lugnare runt oss.
Efter en skada inför en cupmatch mot Örebro blev Hjalmar skadad. Laget började vinna och han var utanför startelvan. Det fick krislaget AIK att dra öronen åt sig. Man kontaktade IFK för att pejla av om det fanns ett intresse för att sälja den Isländska mittbacken.
- Mats Persson fick en förfrågan ifrån AIK och frågade mig men jag sa nej direkt.
Hjalmar tog tillbaka sin plats. Laget fortsatte att vinna.
Det räckte nästan hela vägen fram. Två matcher satte spiken i kistan för gulddrömmarna som så sakteliga började spira upp runt IFK Göteborg.
Först var det en förlustmatch mot GIF Sundsvall.
- Efter den matchen kändes det som det var kört. Det var ingen bra känsla. Vi åkte dit för att vinna. Men det gick inte. GIF Sundsvall spelar lite annorlunda. Dom spelar rakt och med den spelstilen som vi hade skulle vi trilla boll och låta situationen avgöra vad vi skulle göra av bollen framåt. Hade vi haft ett lite rakare spel, lite tydligare idéer så hade det kunnat vara lättare att slå ett sånt lag. Om inte vårt spel fungerade så kom vi inte på något nytt - det låste sig.
Laget fick en andra chans när Malmö inte kunde betvinga Landskrona BoIS. Det bäddade för att mötet mellan MFF och IFK Göteborg på Nya Ullevi skulle kunna bli helt avgörande.
- Innan matchen visste vi att Håkan och Ölme var avstängda. Det är inget att göra åt det. Håkan betyder oerhört mycket för laget men det kan man inte tänka på innan man går ut till en sådan match.
Det började inget vidare.
- Första halvlek är full av småmissar från oss. Deras förta mål kommer ifrån en hörna och går in vid första stolpen. Det skall inte få hända. Då blev vi lite nedstämda. Deras andra mål är klapp-klapp spel hela vägen. Ett riktigt fint mål. I andra halvlek tar vi tag i det och spelar upp oss rejält. Med lite flyt så får vi in 2-2 och kan hålla serien vid liv in till sista omgången. Vi var jävligt besvikna. Det var över.
Läs mer i del 2