Galatasaray - IFK Göteborg 4-1
IFK Göteborg fick storstryk på Ali Sami Yen.
När jag promenerade runt i området någon timme före matchstart tyckte jag att det var fullt av gulrödklädda människor. Det visade sig att det antagligen var hela publiken som gick runt. Väl inne på den fina arenan gapade läktarna tomma och den turkiska eurodiscon med Galatasaray-tema överröstade vida den lilla klacken.
Att Arne Erlandsen skulle få ställa upp med ett brandskattat lag har stått klart länge. Utöver de flyktade landslagsspelarna Niclas Alexandersson, Kalle Svensson, Mattias Bjärsmyr och Marcus Berg fanns George Mourad på skadelistan. Likaså Dennis Jonsson, Hjalmar Jonsson och Mikael Sandklef. Den kvartetten skapade istället en liten blåvit klack på hedersläktaren (som i Turkiet kallas protokol av någon anledning). Adam Johansson var inte klar för spel efter sin virusinfektion förrän i eftermiddags och Håkan Mild, som har legat magsjuk under natten, var även han ett frågetecken. Båda de senare fanns på planen lagom till matchstart. Det hjälpte inte.
De första minuterna fick mig att tänka ett decennium tillbaka då Blåvitt mötte samma Galatasaray i Champions League. Matchen såg likadan ut, det vill säga konstant press från det turkiska storlaget. Innan de första tre minuterna hade gått hade jag redan lyckats anteckna ett antal halvfarliga chanser och det såg ut att bli en riktigt tråkig kväll för oss med Kamraterna i hjärtat.
Efter den närmast chockartade inledningen tog IFK Göteborg tag i spelet och skapade faktiskt ett par riktigt bra målchanser. Stefan Selakovic kom exempelvis helt fri med den turkiska målvakten men skottet blev både för löst och för lättläst. Blåvitt förde matchen och jag satt och väntade på att nästa riktiga målchans skulle komma så vi kunde ta ledningen. Istället slipper Galatasaray spela med offsideregeln och ensam med Bengt Andersson gör forwarden inga misstag. 1-0 och vilt jubel hos den lilla Galatasaray-klacken.
Hade det stannat där är jag rätt övertygad om att IFK hade kunnat ta sig samman och gjort ett bättre resultat. Istället ser det ut som de blåvita är lika irriterade som mig på den obefintliga domarinsatsen från sidlinjen och när Bengt Andersson, två minuter efter det rödgula ledningsmålet, står på mellanhand efter ett bra inlägg djupt i målområdet så har en framrusande Galatasaray-spelade bara att sätta foten till. 2-0 och ridå hos de blåvita. Man hänger ordentligt med huvudet och får inte mycket uträttat.
När Galatasaray får en höra fyra minuter senare som går raka vägen ut till en helt fristående spelare som drar till på volley och touchar någon innan den borrar sig in i Bengt Anderssons mål börjar jag fundera på hur stor förlusten kan bli. Konstigt nog verkar det som om pressen på de blåvita släpper något och man kan lyfta spelet i slutet på första halvlek utan att för den skull vara riktigt nära en reducering.
I andra halvlek börjar Galatasaray byta folk som om de plötsligt blivit Sven-Göran Erikssons England på en träningslandskamp. Samtidigt har Arne och Kjell hällt dunderhonung i de blåvitas dricka och man tar återigen över spelet. Sebastian Johansson både vinner boll och fördelar den betydligt bättre än i första. Håkan Mild kommer så sakteliga igång. Längst fram kämpar Peter Ijeh förtjänstfullt och i de bakre regionerna är Fredrik Risp en klippa. Trots ett antal chanser dröjer det enda till den 81:e minuten innan Blåvitt kan reducera. En bra hörna ifrån Martin Smedbergs känsliga högerfot når Peter Ijeh högst på. En smula upprättelse i bedrövelsen.
Galatasaray fortsätter att byta folk och spela utan offsideregelns ok. I sista ordinarie matchminuten så vinkar först linjemannen för offside för att, när de blåvita spelarna stannat upp, ta ner flaggan vilket ger turkarna ett ordentligt försprång som försvararna aldrig kan hämta upp. 4-1 och matchen blåses av bara minuter efter.
Att förlora en match med 4-1 är aldrig bra. Det är rent ut sagt dåligt. Men trots att förlusten resultatmässigt är klar som korvspad så är inte allt becksvart. I stora delar av matchen är det IFK som för spelet. Med den skärpa som kan krävas i avslutningarna skulle vi haft åtminstone ett eller två mål till. Med risk för att låta som en dålig förlorare skulle vi dessutom ha ett par mål mindre bakåt om linjemännen agerat domare istället för motionärer på sidlinjerna. Oscar Wendt går in på en ovan vänsterbacksplats och visar vilja, bra närkampsspel och sin känsliga vänsterfot. Kul att se Oscar komma igång igen. Peter Ijeh är i fortsatt i god form och Sebastian Johansson demonstrerar med ett par fina djupledsbollar att han inte enbart är en jordfräs. Resultatet ser värre ut än vad spelet var.
Samtidigt fallerar laget på en del positioner. Martins Smedbergs inlägg är fortsatt av hög klass, närkampsspelet inte lika mycket. Jonas Henriksson har ytterligare en match där han springer mycket men får ut lite. Stefan Selakovic har helt klart haft bättre dagar och även Håkan Mild kan nog tänka sig att glömma den här historien så snart som möjligt. Likaså undrar jag varför inte åtminstone någon av från den brandskattade bänken fick en möjlighet att byta av trötta ben i andra halvlek.
Nu glömmer vi den här matchen och ser framåt. Det finns inget annat sätt att gå vidare.
Startelva
B. Andersson
A. Johansson, F. Risp, M. Johansson, O. Wendt
M. Smedberg, S. Johansson, H. Mild (C), J. Henriksson
P. Ijeh, S. Selakovic
Alltid Blåvitts medverkan vid lägret i Antalya möjliggörs genom sponsring från följande:
Alltid Blåvitts läsare
Weblink IP Phone
Dreamgoal
