Blåvit förlust i premiären av Juniorallsvenskan
I en härlig vårsol föll IFK Göteborgs juniorlag mot u-rivalerna Västra Frölunda med 1-0.
Platsen var Biliavallen (f.d. Välen), som till min stora glädje numera försetts med en liten, men mycket välkommen läktare. Motståndare var som tidigare nämnt Västra Frölunda, som för några år sedan fortfarande hade ryktet om sig att vara stadens stora plantskola – något som förmodligen fortfarande stämmer, men ett epitet som IFK Göteborg samtidigt gör anspråk på med Änglagårdsskolan, Secrets of Soccer och nu också flickverksamheten. Således en hel del prestige i luften, vilket speglade sig i en del småfult spel och gnäll lagen emellan.
IFK Göteborg ställde upp med ett relativt starkt lag, där majoriteten av spelarna är bekanta ansikten från U-truppen. Dock så verkade IFK ställa över många av dem som spelade i U21-derbyt mot Gais och även de lite äldre spelarna. Jag skulle tro att inga i IFK Göteborg var födda före 1991.
Matchbilden var genomgående ungefär likadan. Blåvitt, med sina två duktiga djupledslöpande forwards (Bärkroth och Söder), satsade mycket på att nå in bakom VF:s skickliga och starka backlinje med lite längre bollar. VF spelade lite mer varierat. Tyvärr, för IFK:s del, fungerade inte taktiken till 100%. Antingen var Frölundaiternas backlinje med på noterna och bröt, bollarna för dåligt slagna – och flera gånger om var linjemännen riktigt pigga på att vifta med sina flaggor – även om det sistnämnda gällde båda lagen. Domaren var petig och tillät stundtals knappt några närkamper.
I den första halvleken noterade jag på sin höjd ett par bra chanser för vardera laget. VF hade en fint slagen frispark som Blåvitts mycket säkre keeper Markus Sandberg lyckades tippa i stolpen och ut. Robin Söder, företagsam och duktig matchen igenom, hade några vassa möjligheter, men där han inte riktigt kom till avslut. Bästa läget hade Stefan Zivkovic som i friläge fick se VF:s målvakt göra en fin benparad.
Andra halvlek inleddes också med ett ganska jämnt fördelat spel, men känslan var också att Blåvitt allt mer försökte hitta fram via markbollar. Kampen hårdnade allt mer på mitten där kanske främst Niklas Martinsson imponerade på mig, även om Ludvig Torkelsson stod för en del riktigt fina tekniska aktioner. När det stod och vägde som mest kom Frölunda fram i ett bra anfall och en IFK-försvarare stoppar ett anfallsförsök med något otillåtna medel. Sandberg gör en strålande räddning lågt i sitt högra hörn på straffen, men dessvärre hinner straffläggaren fram först och kan enkelt slå in returen. 1-0 till VF.
Strax efter detta får Ludvig Torkelsson gå ut efter att fult ha blivit kapad på mittplan. Han försöker fortsätta, men haltar för mycket. Tyvärr ger Ludvig en VF-spelare en riktigt ful eftersläng det sista han gör innan han lämnar planen, tur för honom och IFK att domaren inte såg något.
Blåvitt går över och spelar 3-5-2, där den matchen igenom duktige högerbacken (nyförvärv för i år) David Johansson kliver upp på mittfältet och tillför fart och kraft. Blåvitt tar allt mer över spelet, men har ganska svårt att komma fram till de där riktigt farliga lägena. Istället kan VF sånär göra 2-0 på ett friläge, men där bollen långsamt rullar i stolpen och ut istället för in.
Det blåvitt skapar kommer främst från Robin Söders fötter. En av de mest minnesvärda aktionerna från matchen är ett läge i slutet där Robin får komma rättvänd mot Frölundas backlinje. Robin har riktigt bra fart med bollen vid fötterna och kropps/överstegsfintar bort sin bevakare. Dock så kommer han något ur vinkel och avslutet går i burgavelns yttersida. Ibland kunde man önskat lite mer samarbete mellan Bärkroth och Söder, men ett par gånger fungerade det och Söder får ytterligare något bra läge som VF:s keeper klarar.
I slutet väntar man på en våldsam IFK-forcering, som dessvärre uteblir. VF kämpar hårt och håller ihop sitt lag väl. Slutresultatet 1-0 till hemmalaget VF är väl inte att betrakta som någon större rättsskandal, men oavgjort hade kanske varit mest rättvist sett utifrån matchbild och chansfördelning.
Spelarmässigt har jag nämnt några namn i texten ovan som förtjänar lite extra beröm, även om det egentligen inte var någon förutom målvakten Sandberg som kan kvittera ut något rejält överbetyg. Många är förstås extra nyfikna på Nicklas Bärkroth. Vad man kan säga om hans insats den här eftermiddagen är att han fortfarande är väldigt snabb, har bra teknik och fint tillslag med båda fötterna. På minussidan höll han ofta i bollen alldeles för länge och försökte sig på alltför svåra dribblingar istället för att söka passningsalternativ. Men sett utifrån matchbilden med mycket jagande efter långbollar för anfallsparet får man ha visst överseende med att Nicklas överarbetade situationerna i frustration.
Startuppställning enl. ifkgoteborg.se
Markus Sandberg
David Johansson - Mikael Gonzales - Mikael Dyrestam - Malband Mohedien
Ludwig Torkelsson - Johan Lundgren - Niklas Martinsson - Stefan Zivkovic
Robin Söder - Nicklas Bärkroth
