Fredagsmatch = Fotbollsmord
Publikens ramsor fastnar även på papper efter att ett publiklöst Trelleborgs FF hälsat på Råsunda under fredagskvällen för att möta ett passivt AIK med starkt decimerad publik på läktarna. Frågorna från måndagens derby kvarstår även efter denna match och får tillökning efter att 3 poäng inkasserats helt utan att imponera.
I måndags var det meningen att AIK, Hammarby och bägge lagens fans skulle stå enade för den svenska supporterkulturens framtida överlevnad och då direkt emot SvFF och dess enligt fansen kvävande regler och bestämmelser. Vi vet alla hur det gick och vi väntar försiktigt och hoppfullt på att det hela ska blåsa över så att vi alla kan fokusera på fotbollen igen. Även om det verkar som att fler ur supporterskaran faller bort för varje match som spelas.
Vanligtvis brukar jag skriva min krönika så snabbt jag tagit mig hem från match. Jag ser det som träning och god förberedelse inför framtida eventuella jobb inom journalistiken; det är en konst i sig att hålla en viss kvalité och möta tuffa deadlines i min mening och jag vill förstås vara så bra som möjligt när det kommer till bägge mål. Igår valde jag istället att försöka smälta AIK-Trelleborgs FF på ett annat sätt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga efter vad jag såg och behövde lite mer tid att få ihop några konkreta tankar kring AIKs första fredagsmatch sedan 1952.
Först och främst så ska vi naturligtvis inte klaga alltför mycket nu när vi tagit tre nya poäng på Råsunda. I och med förlusten i Borås får vi istället se till att inga förluster inkasseras på hemmaplan denna säsong, och med det tankesättet framstår 1-0 mot Trelleborg som en skakig men lyckad dag på jobbet. Det som sticker i ögonen är däremot att jag blir tvungen att använda mig av ordet skakig igen. Men så är det och så har det varit i varje match hittills.
Vi kunde och kanske borde ha förlorat mot Trelleborg igår. Det hade inte varit orättvist, inte det minsta. Skåningarna var effektivare på varenda position och alla sätt under den första halvleken och det var egentligen bara tur, dåligt underlag och Örlund som räddade AIK från att ligga under rejält innan första 45 ens hade spelats klart. Och helt orättvist så ledde vi plötsligt med 1-0 när matchklockan tickat fram till 48.
Jag undrar ibland hur det skulle kännas att vara supporter till ett lag som vet hur man stänger matcher. Åtminstone vara supporter till ett lag som kan det och som man ser spela på plats. Efter AIK-Barcelona i UEFA-cupen 1997 och AIK-Arsenal i Champions League 1999 har jag varit ett fan av dessa två giganter men inte sett dem spela sen dess.
De vet ju definitivt hur man stänger matcher men AIK som jag håller närmast hjärta är så pass skickliga på motsatsen att samtliga som orkar ta sig till Råsunda sätter hjärtat i halsen minst fem gånger per match. Lite skärpa hos de svartklädda och matchen hade varit död kring matchminut 70. Det känns också (o)vanligt oroväckande när Nils-Eric Johansson återigen är svagast i backlinjen men skönt att Markus Jonsson och Patrik Karlsson kommer få kämpa för att återta sina platser i förstaelvan.
Ramsorna jag nämnde är framför allt de som handlar om att Svenska Fotbollsförbundet är fotbollsmördare. Att sätta en match på en fredagskväll är just det Norra Stå skriker om: fotbollsmord. Endast fem matcher under säsongen spelas på fredagar och jag tvekar inte en sekund när jag hävdar att dessa matcher kommer ha lika pinsamma publiksiffror som AIKs 12 005 igår. Hur vi alltid lyckas ha besök från tidigare publikfavoriter när Råsunda gapar tomt förstår jag ännu inte; Derek Boateng verkade inte vilja lämna planen och Råsunda denna kväll, 23 000 tomma platser till trots.
Den bittra eftersmaken har inte försvunnit än. Boatengs besök väckte många goda minnen men fick AIKs första halvlek att svida ännu mer. Än mer sved det att för andra gången denna säsong se en före detta AIK-spelare vara bäst i motståndarlaget.
De få positiva saker jag tar med mig från matchen är att Derek genuint hävdade att Råsunda är som ett hem och att ingen kan jämföra sig med våra fans. Vi är lika mycket fotbollsmördare som SvFF om vi inte bjuder upp till fest när vi vet att vi, av alla fans i Sverige, kan göra det bättre än precis all andra i vårt avlånga land. Och tre poäng är ju ändå tre poäng.
Jag måste också säga att jag lider lite med Trelleborgs FF. Det enda positiva med att ha ingen som helst publik med sig till Råsunda är att antalet som måste åka den långa, tunga vägen hem till den mysigt vackra ministaden med en orättvis förlust i bagaget minskar.
Själva staden har på det personliga planet skapat sig en plats i hjärtat hos mig; förhoppningsvis blir höstens bortamatch en minnesvärd sådan för AIK. Innan dess ska topplag bevisa vad de kan och ett EM spelas. Allra först ska våra allra värsta rivaler få veta vad AIK kan; om Råsunda inte kokar över nästa torsdag så får ni med mig att göra.
