Måndag morgon: Där Dante föddes
Är det blasfemiskt att vara nöjd med oavgjort på hemmaplan? Är Malmö FF en storklubb numera? I Florens sitter Magnus Johansson och funderar.
Den här Måndag morgon-krönikan skrivs i Florens, Fiorentinas och Dantes stad. Berlusconi vann valet för en vecka sen, men cappuccinon smakar lika oändligt gott för det. Jag sitter på ett hotellrum i en byggnad från 1500-talet, inget överdådigt alls, men historien har fastnat i väggarna och taken här och ramlar ner över en nattetid. Det är sannerligen ingen dum plats att sitta och skriva en krönika på. När jag tittar ut genom fönstret ser jag vackra hus, vackra kvinnor, vackra män, vackra kläder, vackert vårväder, till och med hundskiten på trottoarerna synes vackrare än hemma i Sverige.
Vart jag än går, med mitt sällskap, ser jag skönhet. Det ena finare och ståtligare än det andra. Broar över Arno, kyrkor som sträcker sig efter himlen, renässanshus med balkonger från Romeo och Julias tid, vinhus som lockar med Chianti efter många kilometers vandrande. Ah, det är en fantastisk stad. Kanske estetiskt sett den vackraste jag någonsin besökt. Men ändå…
Det var igår när jag vandrade hemåt i skymningen och märkte att jag inte märkte ett fint hus. Andra i sällskapet upplyste mig om det vackra, men jag hade inte sett det trots att jag hade tittat på det. De pekade på inskriptionen på väggen: Mannen som skrev Divina Commedia (Den gudomliga komedin) samt Inferno, Dante Aligheri, var född i detta hus. Jag hajade visserligen till, men jag hade svårt för att se det spektakulära och efter en sista titt, mer för att glädja de andra, ville jag hem till hotellet igen. Jag hade blivit blind för skönheten och det historiska, efter allt för mycket vackert och historiskt på alltför kort tid. Jag orkade inte svälja mer.
Det finns en fotbollsförening som jag älskar, och som ni, som står ut med den här texten, älskar. Det är en klubb som har levt länge nu på gamla meriter. Guldet 2004 var en parentes i ett annars långdraget rally utan framgångar. Vi himmelsblå berättar gärna om fornstora dagar och Europacup-finaler, om Bossar och Tapprar och om segersviter och om hur vi vann allt. Det var en vacker tid, men det var då. Var vi än går i den MFF:ska historien ser vi skönhet och framgångar, som sträcker sig upp mot den blå himlen. Denna den vackraste och finaste historian gör mig stolt, men ändå…
Jag vill uppleva något nytt nu, inte längre leva på gamla meriter. Jag hör någon protestera och säga att vi har ett nytt stadion på gång och en massa lovande ungdomar som springer omkring och väntar på att slå igenom. Jag håller med, vi har detta. Jag hoppas det ger utdelning. Det hade inte varit dumt alls, för precis som när jag går omkring här i Florens och hör historiens vingslag och känner att det snart räcker, så vill jag inte längre bara tänka på Malmö FF:s fantastiska historia. Inte bara.
Jag har skrivit, till leda kan det ibland kännas som, att vi ska ha tålamod med det nya tränarparet, det nya lagbygget, för i slutändan kan det bli något riktigt bra av det hela. Fast samtidigt med den tanken har det gått så långt att jag satt och var nöjd med en poäng inför matchen mot Elfsborg, inte heller helt överdrivet besviken efter 0-0 mot Trelleborg. Resonemanget löd: Elfsborg är ett jättebra lag och Trelleborg har vi alltid svårt för. (Och så Gefle? Kan vi besegra Gefle? Jo, det kunde vi ju, visade det sig i onsdags, mycket glädjande nog. Och nu är vi världens bästa lag igen, åtminstone fram till i kväll.)
Så långt har det således gått att oavgjorda resultat gör mig och många andra nöjda, bara för att motstånden är ”så bra”. Hade jag varit religiös hade jag sagt att det lutar åt blasfemi att tänka så när det gäller Malmö FF. Nu vet jag inte vad jag ska kalla det vid för namn.
Florens gör naturligtvis helt rätt i att lägga upp sig för sina besökare i all sin prakt; inte mycket slår henne när det kommer till åldrad skönhet. Men till skillnad från en historisk gammal stad krävs det snart nya segrar, nya meriter, nya framgångar för den ärorika fotbollsklubben Malmö FF. Annars står vi där kanske likt Dantes födelseboning, strax bakom den gigantiska Domkyrkan; vacker och fin, men trots allt bara som en i mängden.
