Gästkrönika: Djurgår'n tills jag dör
"Jag går allt mer sällan på fotboll och har blivit en verklig motgångssupporter. När klubben behöver mig dyker jag garanterat upp. Därför är det idag viktigare att stötta hockeyn för mig än fotbollen. Men trots detta skulle jag aldrig kunna välja mellan fotboll eller hockey. För mig är kärleken till skölden och våra färger större än allting annat. Jag skulle aldrig kunna lämna klubben jag älskar – varken hockeyn eller fotbollen – om så fan själv köpte in sig. Jag är Djurgår´n tills jag dör!"
Mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner om att låta AEG Facilities (dvs AEG gruppens fastighetsbolag) köpa in sig i DIF Hockey och de olika utspel som följt på detta vilka i sin tur bland annat lett till att en respekterad och uppskattad företrädare för DIF fotboll valt att lämna DIF hockey och dessutom säger sig vara beredd att sluta gå på lagets matcher har jag några funderingar jag skulle vilja dela med mig av.
I går kväll när jag satt på Stadion, eller snarare stod efter som jag hade svårt att sitta still på grund av den frustration jag drabbades av när bollen aldrig ville slinka in bakom Dime Jankulovski i GAIS mål, kunde jag inte låta bli att tänka på den senaste tidens turer kring den nyemission i DIF Hockey som gör att AEG kommer att kontrollera 12 procent av aktierna och samtidigt stoppa in 9.3 miljoner SEK i Djurgården hockeys allt för tomma kassa. Självklart kände jag en viss oro när jag stod där och såg våra grabbar på Stadions vackra matta bränna läge efter läge för vad AEG:s intåg i DIF-hockey kommer att få för konsekvenser. Jag funderade också på hur det kom sig att ingen av alla dessa välbeställda Djurgårdare som uppenbarligen finns inte gått in och räddat hockeysektionen i den klubb man älskar.
Jag slog dessa tankar ifrån mig samtidigt som jag såg Tauer bryta igenom på vänsterkanten. Trots allt elände kände jag mig lycklig när solens sista strålar träffade sektion F och publiken unisont stöttade Järnkaminerna på plan. Det var ett av de där ögonblick på läktaren då jag känner mig delaktig i något stort och mycket vackert. Vi brukar i dessa sammanhang ofta tala om Djurgårdsfamiljen – för mig är den en reallitet. Jag fanns på Kristineberg 1993 när fotbollen var nere i skiten, jag har funnits på Hovet och i Globen för att stötta våra hockeykrigare och i går fanns jag på Stadion. Jag går allt mer sällan på fotboll och har blivit en verklig motgångssupporter. När klubben behöver mig dyker jag garanterat upp. Därför är det idag viktigare att stötta hockeyn för mig än fotbollen. Men trots detta skulle jag aldrig kunna välja mellan fotboll eller hockey. För mig är kärleken till skölden och våra färger större än allting annat. Jag skulle aldrig kunna lämna klubben jag älskar – varken hockeyn eller fotbollen – om så fan själv köpte in sig. Jag är Djurgår´n tills jag dör! Jag är för evigt trogen! Det kan inget ändra på. Jag vill inte heller att någon tvingar mig att välja i Djurgårdens namn.
Sven Tumba och Knivsta Sandberg står för mig som ikoner och bevis för att Djurgården Hockey och Djurgården Fotboll för evigt är förenade. De båda och fler med dem har försvarat våra färger i båda idrotterna och ärat vår sköld på planes gröna gräs såväl som på rinkens glatta is. På samma sätt har många av oss fans burit fram vårt lag på Stadion såväl som på Hovet och i Globen. Fotboll eller hockey har inte varit något man valt emellan – båda är DIF och båda är lika självklara. Vi äkta djurgårdare och de hjältar som gått här innan oss förtjänar något bättre än en konflikt mellan fotbollen och hockeyn.
Jag lämnar sakfrågan därhän (kan ännu inte bedöma om AEG är räddningen eller undergången) Jag undviker också att spekulera i eventuella personliga konflikter mellan olika inblandade parter. En dag som denna nöjer jag mig med att konstatera att det bara finns en sköld och att det bara finns ett DIF.
Uppenbarligen finns det potential att förbättra samarbetet och samförståndet inom vår klubb, det visar dagens händelser med all önskvärd tydlighet. Jag är fullständigt övertygad om att Fotbollen och Hockeyn har mycket att tjäna på ett närmare samarbete. Tillsammans är vi starka – helt i Knivsta Sandbergs anda. Tillsamman kan vi sätta tryck på beslutsfattarna i arenafrågorna (frågan är ju aktuell för både Hockeyn och Fotbollen) tillsammans skulle också fotbollen och hockeyn kunna bygga ett starkt och helt unik varumärke. Dessutom är det ju så att det bara finns ett DIF vare sig man vill eller inte – det tror jag att vi alla som älskar våra färger är överens om. Det finns bara ett DIF och det är vi som är DIF. Jag kan bara tala för mig själv men jag är Djurgår´n tills jag dör – för alltid oavsett. Sedan får fan själv köpa in sig i fotbollen eller hockeyn (eller i damfotbollen, bandyn eller den amerikanska fotbollen etcetera). Skulle jag mot förmodan hamna på en fäktningsmatch (heter det match i fäktning föresten?) skulle jag lika självklart hålla våra färger högt och stötta fäktaren som representerade DIF.
Jag uppmanar, nej jag bönar och ber, mot bakgrund av de tankar jag här givit uttryck för ledningarna för hockeyn och fotbollen att snarast träffas för att undersöka hur ni alla bäst tillsammans kan bygga för framtiden och då menar jag för Djurgårdens gemensamma framtid. Jag uppmanar också alla äkta Djurgårdare att fortsätta stötta både fotbollen och hockeyn och att samtidigt ställa krav på våra förtroendevalda så att de också inser att det bara finns ett DIF!
