Intervju med Yksel Osmanovski (forts.)
Det finns ju många, speciellt bland mostståndarsupporters, men även bland de egna fansen, som har dömt ut dig nu när du kommit hem. De menar att du suttit på bänken i så många år och du omöjligt kan tillföra något.
- Alla får väl tycka vad dom vill. Jag tänker inte så mycket på det. Jag får visa på plan att jag duger istället.
För oss som har följt dig hela vägen, från det att du slog igenom i MFF i de där två pojklagsfinalerna på Hästhagen, var det 1992?, när du var med och vann bägge, för oss så är du ju en stor favorit. Det finns många som älskar dig. Du har mycket att leva upp till!
- Det är kul att höra att det finns folk som kommer ihåg mig och gillar mig och som kanske vet vad jag kan prestera. Det är bara positivt. Sen är det upp till mig: ut och visa vad jag kan.
Om man ska prata lite mer om gamla tider: vad minns du mest från när du var här sist? Vad är dina största ögonblick?
- Jag tyckte att vi hade ett bra lag då. Vi var alltid med däruppe. Vi kom trea och tvåa nåt år. Sen det året då jag stack, tillsammans med Daniel, då gick det sisådär. Det var sommaren 1998. Vi låg i mitten; det kändes inte bra att sticka iväg då. Men jag hade fina år i Malmö, helt klart. Fina minnen.
För en supporter som jag så är det framförallt ett mål som dröjer sig kvar på närhinnan: hemmamatchen mot Helsingborg 1997.
- Absolut! Jag tänkte precis nämna det som en av de saker som jag minns allra starkast. Det är ju speciellt med ett derby, det är det. Och extra speciellt mot HIF; utan tvekan. Jag minns mitt andra mål i den matchen jättetydligt. Jag får bollen på mittplan nästan, driver upp den, tror jag väggspelar med Björn Enquist.
Stämmer.
- . kommer förbi backen.
Minns du vem som är deras sista man, som du lurar upp på läktaren?
- Nej, det minns jag inte.
Ola Nilsson.
- Ola Nilsson! Ha! Sen lägger jag in den i bortre och bara rusar iväg. Det var stor glädje då! Jag minns att vi ofta ledde matcherna, men alltid tappade i slutet. Så det kändes som: 'den här ska vi fan inte tappa'. Vi ledde 3-0, dom kom upp till 3-2, så då tänkte jag: 'nu ska den här punkteras'. Det kändes härligt!
Vi hade ett jävligt tekniskt lag då. Lite klena, kanske. Men det var fint passningsspel. Det var du, Anders Andersson, Daniel, Björn Enquist. fina tekniker allihop.
- Glöm inte Kindvall! Nej, du har rätt. Vi spelade jävligt fin fotboll. Men emellanåt var det kanske för mycket. Man måste hugga framåt också. Jag tycker att Tom har en bra kombination. En bra variation: fint passningsspel men också fullt ös framåt. Med Frans så höll vi i bollen lite för mycket. Det blev för mycket i sidled. Det är ju olika stilar, förstås.
När lyftes du upp i a-truppen i MFF?
- Jag var sjutton bast. 1994. Rolf var min första tränare. Viggo minns jag som junior.
Och så blev du proffs i Bari.
- Ja, exakt. Där var jag i tre säsonger. Det gick jättebra, faktiskt. För hela laget. Och för mig och Daniel. Jag hade lite svårt i början. Just det här med den nya fotbollen och kulturen. Men sen lossnade det. Speciellt de två första åren var bra, vi låg på en UEFA-position länge, men sen tappade vi på slutet. I Baris historia så tangerade vi deras bästa resultat någonsin.
Och nu är de väl ur Serie A?
- Ja. Dom ligger i Serie B och krigar för att klara sig kvar. Jag följer dom fortfarande, faktiskt. Jag har vissa spelare som jag fortfarande pratar med då och då. Inte så ofta. Men man kollar läget.
Du pratar italienska, såklart.
- Jadå. Än har man inte glömt det.
Jag minns att du avgör mot Milan. Eller är det två mål du gör?
- Jag gör bägge våra mål i matchen mot Milan. Vi leder med 2-1 tills den 94:e minuten, då får dom en straff. Typiskt storlagen i Italien. De brukar få lite hjälp i slutet.
Det var på San Siro?
- Ja, det var det.
Herregud. Då var du kung hela veckan efteråt.
- Ja, det var ju stort. Det kändes skönt. Men man ville ju vinna också. Så man kunde inte glädjas fullt ut. Samma sak: vi hade en 1-1 hemmamatch mot Milan, där gjorde jag också första målet. Men de lyckades kvittera i slutet. Det finns många härliga minnen.
Sen avgjorde du mot Inter. Var det i Bari också?
- Ja. 1-0 hemma mot Inter. Jag nickade in den. Inter hade svårt för oss. Bari var deras spöke. Under de åren jag var där så vann vi alla sex matcherna mot Inter. Både hemma och borta. Vi kände nästan som att, efter tredje fjärde matchen, 'ah, det är Inter, grabbar, nu har vi tre poäng'.
Det är ju precis det här som jag tänker på: folk säger att du är slut för att du har suttit på bänken i Torino, men det var inte så längesedan du avgjorde mot Milan och Inter. där finns en jävla potential.
- Ja, och det jag har behövt är matchandet. Och det har jag fått här nu på försäsongen. Så jag tror själv att jag kommer att växa. Det är bara att tuta och köra, hahaha!
Vad var det som avgjorde ifjol när du valde att flytta hem?
- Jag fick ju inte spela sista tiden i Torino. Och Malmö ville ha mig. Jag snackade med Hasse Borg rätt så mycket. Det kändes rätt. Det gick bra för Malmö, det var härligt tryck på läktaren och man spelade bra fotboll.
Och hur kändes det ifjol när du började spela?
- För mig var det först och främst att försöka göra mitt bästa för att hjälpa Malmö FF i jakten på guldet. Det var fantastiskt. Sexton år sedan! Det behövdes; det märkte man hos fansen och bland allt folk i Malmö. Det var så jävla kul.
Vad tror du om årets säsong? Det finns ingen mättnad hos laget?
- Absolut inte! Här finns ingen mättnadskänsla. Tvärtom: nu har vi tagit oss förbi den där spärren. Vi är mycket mer avslappnade. Vi var vunnit; vi vet hur man gör. Nu ska vi vinna igen. Och min morot är att vara med hela vägen. Kanske inte varenda match. Men så gott som.
