Inför Kristianstad FF - Malmö FF: Vägen till cupfinalen
Markus Halsti hoppas krönikören få se spela i morgon. Vi är nog en hel del andra som tycker likadant...

Inför Kristianstad FF - Malmö FF: Vägen till cupfinalen

I den för MFF på senare år så kraftigt nedvärderade svenska cupen, åker det himmelsblå laget i morgon på en nätt liten utflykt till de nordligare delarna av Skåne. Kristianstad FF står för motståndet och ska man tro (och det ska man) Himmelrikets altmeister Carlo så väntar hemmamatch för MFF.

Publiken skrek och skrattade och skrattade och skrek. Den lokala amatörmusikkåren hade dagen till ära försökt sig på att genomföra figurativ marschmusik. Det skulle man låtit bli. Anarki och kaos utbröt i leden, när samtliga musikanter totalt missuppfattade sina inte alltför väl inövade roller. ”Silencium” skrek den desperata tamburmajoren, denna dag då staden Kristianstad skulle få ett allsvenskt fotbollslag.

Året skrevs 1960 och IFK Kristianstad hade tagit sig till allsvenskt kval.

Motståndare denna minnesvärda dag på Kristianstads IP, på söder i staden, var de långväga gästerna IFK Luleå. Trots musikkårens lovvärda försök att lätta upp nervtrycket så blev det norrländsk seger med målsiffrorna 2-1 och därmed försvann den andra stora chansen för IFK att ta steget upp i högsta serien. Första försöket ägde rum så tidigt som 1931 då en klubb som visst heter Malmö FF besegrade IFK i en ren seriefinal med 3-1 och därmed… ja det vet ni.

Själv kom jag till militärstaden hösten 1961. Till en stad som då var präglad av kaserner, småborgerlighet, Kong Christian, Sommarlust, Gert-Åke Walldens storband, men framförallt handboll, med betoning på första stavelsen som många äkta infödingar vill ha det.

Men även fotbollen hade en gyllene tid på det tidiga sextiotalet i staden. Publiksiffrorna låg i dåvarande andraserien kring imponerande 5000 i snitt, med ett rekord mot Högadals IS på dryga 12000. Laget spelade en offensiv publikvänlig fotboll som ofta slutade med siffror som 4- 3 eller liknande.

På Kristianstads IP kom jag för första gången i kontakt med det som långt senare skulle bli det supportergissel som stavas huliganism. På besök var ett Juventusrandigt lag från den skånska västkusten med en inte alltför nykter svans. Att de sen tvunget skulle ge sig på en landslagsman i kulstötning i stället för den bredvid stående spinkiga medeldistansaren, gör väl att jag fortfarande har tänderna i behåll i dag.

IFK Kristianstad har också levererat några spelare till MFF, som Charles Gustavsson och Börje ”Affe” Nilsson.

Tiden gick och aldrig kom chansen igen att ta steget upp. En lillebror i staden blev från och till storebror och lystrade till namnet Vilans BoIF. Tankarna på sammanslagning hade dykt upp då och då, men inte förrän 1990 togs det avgörande steget. IFK hade då vunnit div. 4 och Vilan åkt ur div. 3. Två klubbar på dekis. Något måste göras.

Så skapades Kristianstads FF, för att än en gång försöka att ge sin hemstad åtminstone ett lag i näst högsta serien. Fusionen väckte som alltid i liknande sammanhang delade känslor. Yngre supportrar såg en elitframtid, medan de gamla klubbtrogna muttrade i skäggen.

Nu har det snart gått 20 år och de mest slipade knivarna har väl både trubbats av och begravts. Men någon elitklubb kan inte skönjas på det längsta avstånd ens hos de mest optimistiska fansen. Klubben åkte ur den serie, som de tillhörde favoriterna i, förra säsongen, och befinner sig långt, långt ifrån det hägrande målet. Publikt är det som alltid handbollen, och nu även hockeyn och damfotbollen som dominerar. Det är de facto så att betydligt fler kristianstadsbor åker till Malmö för att se fotboll, än att på plats stötta sin egen stads klubb.

Cyklade hem en sen natt för lite sedan och hörde sång eller skrål från en lägenhet i Kristianstad. Spetsade öronen och hörde ”för vår färg är himmelsblå, hela vägen skall vi gå”. Så kära tillresta MFF:are. Frukta inte något publikstöd för hemmalaget. Fotbollsfärgen i staden är till största delen himmelsblå.

En dag som heter första maj kommer idrottsplatsen att fyllas. Det måste vara cupens innersta mening att storlag kommer på besök till mindre fotbollssorter och sätter lite parfym på den annars så grå fotbollsvardagen.

Första maj. Vad innebär det? För en del vårens absoluta ankomst. Revelj genom stadens gator, till glädje för många, till förtret för dem som firat Valborg lite för eldigt. För andra, studentsång. För den tredje röda fanor och en marscherande arbetarrörelse. I detta år infaller även Kristi Himmelfärdsdag som ju också är folknykterhetens dag.

Men för oss MFF:are är det första dagen på vägen till cupfinalen.

I dagens Kristianstads FF är väl Simon Sjöfors, Niklas Nordgren (med förflutet som ungdomsproffs i Middlesborough) och gamle MFF-spelaren Fredrik ”Lillen” Andersson de mest namnkunniga. Laget har nu avverkat tre matcher i div. 2 med en seger och två oavgjorda som resultat.

För MFF:s del gäller det väl att gå runt i truppen, som det heter. Laget har i år hittills haft en ganska rigid startuppställning. Endast skador och utvarningar har rubbat laguttagningen. Undrar ibland hur de spelare reagerar som oftast bjuds in när det vankas på pappret lättare motstånd. Tänker de ”jasså, nu duger jag” eller som jag hoppas ”nu jävlar ska jag visa vem som skall spela”?

När detta skrives, tisdag eftermiddag tar jag chansen att gissa att följande spelare är med de elva som startar: Dusan, Järdler, Robin, Halsti, Agon, Ofere och Skoog som nummer tio. Vem som sen kompletterar beror väl på graden av slitenhet i truppen.

Detta är ett lag som inte skall fastna på det första hindret mot finalen. Låt mig slippa skriva den slitna klyschan ”motivation slog klass” efter matchen den första maj.

Svenska Cupen är en tävling som förtjänar en högre status. Tradition och en port till Europa borde vara mer lockande, för såväl publik som allsvenska lag, än den oftast är. MFF:s väg till cupfinalen startar samtidigt som den skönaste av årets månader. Första anhalten blir Kristianstad. Där står jag och ser MFF spela bortamatch hemma. Har nu bott i Lilla Paris i 47 år. Då måste man väl hålla på KFF? Men nej då. Psykologerna har rätt, tro på dem. Det är barn och ungdomen man tar med sig genom livet.

Kan också meddela att samma musikkår som gladde kvalpubliken 1960 var tillfrågad om att framträda. Men det gick inte att få ihop (lag); så riktigt så roligt som då blir det inte.

***************

En liten valborgsnöt, innan sillen har sköljts ned, till Himmelrikets läsare:
Jag bor nästan granne med vad jag anser vara en av Sveriges störste idrottsbegåvningar genom tiderna. Han är i dag en gammal man, men fortfarande mycket aktiv. Han var landslagsman och spelade handboll i IFK Kristianstad under den tid då klubben var lika dominerande i sin sport som MFF var i fotboll. Han var den klart lysande stjärnan med ett underbart bollsinne. Dessutom var han världsmästare, i den visserligen lilla, men mycket krävande sporten militär femkamp. Lägg till detta många fina personliga rekord i olika friidrottsgrenar utan specialträning.

Vem är detta fenomen? Kan inte utlova något annat pris än äran.

Carlo2008-04-30 15:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF