Gästkrönika: Ett liv i exil men med en fristad
Under våren 2000 lämnade jag stan och laget jag älskar för en kvinna jag älskade. Kvinnan var vacker och sju månader tidigare grät jag offentligt för första gången sedan barnsben. De förbannade plattlandsbönderna från Trelleborg tog ifrån mig nästan allt på gamla ip och den kvällen grät jag ut över en vansinnig mängd öl. Sen kom hon som sagt, kvinnan, och jag flyttade till Ålandsbåtarnas hamn.
Jag vill inte säg att det började bra. Kvinna bodde granne med Stadion och mitt löfte om att ta en paus från laget jag älskar bröts omgående med ett fruktansvärt straff som följd, sex-ett i nacken. För att inte tala om mitt livs mest förnedrande resa, med pendeltåg, till Bårsta IP. Jag skulle ha gjort vad som helst för få vara på kära gamla buss 11 då.
Men som dom säger, tiden läker alla sår, och redan 2001 syntes en ljusning även om det slutade med ett enormt bakslag i form av 30 000 grönvita halvpackade bajare på gatorna. Samma gator som jag trafikerade som en idiot på jakt efter i alla fall ett förbannat O'Learys som skulle ha anständigheten att visa riktig himmelsblå fotboll. När dom väl gjorde det var det ofta på den lilla apparaten i källaren, utan ljud. Jag överlevde i alla fall, trots hot från grönvita som inte uppskattade min glädje. Rekreationsresorna till hemstaden hade också en livsuppehållande effekt
2002 försvann av bara farten men en sak hade återkommit, den absoluta tron på att i år, i år tar vi det igen. När säsongen 2003 väl satte igång tog jag ett slutligt farväl av O'Learys och vågade mig upp på fruktansvärda Drottninggatan och letade mig fram till Claras. Om man uttrycker sig milt så finns det inte en chans i helvetet att jag skulle sätta min fot på detta ställe om de inte erbjudit det jag saknade mest, Malmö och himmelsblå idioter. På något vis utvecklar sig något mycket mystiskt på ställen som Claras, en gemenskap byggd enbart på ett gemensamt intresse, en kärlek. När säsongen tog slut och man skulle skiljas från de man våndats med under en hel säsong, skedde det med ett enkelt saar vi, vi ses i april.
Sen kom det äntligen, 2004, året då allt skulle ändras. Redan från början fanns det något ovant men ändå väldigt vant där, känslan av att nu är vi fan bäst på riktigt igen. Säsongen flöt fram på Claras, alltid fullt, alltid skönt och någonstans började jag uppskatta stället. Trots detta var det under protest jag släpade mig dit. Jag slet, som det kändes, som ett djur tillsammans med mina himmelsblå, ofta okända, kamrater. I bästa fall vet jag era förnamn och hälsar om jag möter er på stan.
Belöningen kom till slut och den kom såklart i Malmö. Den kom på Skolgatans Ölcafé när matchen väl satt sig och glädjen slitit sig loss till ett inre inferno. Då stegade dom in, en efter en, de himmelsblå idioterna från Claras. Alla sa samma sak: "Fy fan va skönt, efter allt jävla slit på Claras"
Nu är det 2005 och bara ett par dagar kvar. Jag älskar samma stad och samma lag men en annan kvinna. Jag har lärt mig att Ålandsbåtarnas hamn är riktigt bra och nu längtar jag till och med, lite grann, efter Claras, vid alltid lika vidriga Drottninggatan.
