Då och nu!
Fast det bara är några månader sen man gick på sista Elfsborgsmatchen på Ryavallen känns det redan vagt och avlägset. Promenaden genom ståplatsentrén och uppför den vänstra trappan...
Fast det bara är några månader sen man gick på sista Elfsborgsmatchen på Ryavallen känns det redan vagt och avlägset. Promenaden genom ståplatsentrén och uppför den vänstra trappan till platsen vänster om klacken där man stått genom alla år är utbytt mot något man ännu inte upplevt. Den nya arenan känns spännande och lockande, man känner sig redan stolt över att få gå på hemmamatch på denna nya arena, långt mer modern än alla andra svenska arenor. Man fantiserar stilla kring hur det blir med atmosfären, publiktrycket och den nya mattan de kallar konstgräs. Kommer det att gynna di våra, eller blir det en tillräcklig kick för motståndarna också? Kommer arenan att bli en fruktad borg där inget lag tar några poäng och mäktar med di gules snabba spel?
Frågorna är många inför det nya. Utropstecknen har under våren också blivit allt fler. Nyförvärv som Daniel Mobaeck och kung Anders den Store känns fantastiskt. Publiciteten i tidningarna har handlat om arenan och Anders, men av tradition står laget tillbaka i förhandstips och förväntningar. Några få krönikörer har insett den storhet vi anhängare vetat om i många år, men i det stora hela verkar landets journalister tro att det blir en traditionsenlig nedrehalvanplacering för Elfsborg. Försäsongsmatcherna har väl pekat åt det hållet. Spelet finns där, men målen uteblir. Men jag tror på förändring.
För det första tror jag att årets lag är moget att ta ett steg framåt, utan Anders Svensson. Spelare som Wiland, Martin A, Sjöberg, Holmén och Hasse är spelare av bästa allsvenska klass och bakom dem har konkurrensen blivit stenhård. Bara Wiland kan med 100 procent vara säker på en plats i startelvan. Några till kan man säkert ta ut men det finns alternativ på i stort sett varje plats. I genrepet mot norska Staebeck började laget mycket piggt. Visst, det dog ut, men när nya krafter kom in i andra var samtliga riktigt bra och visade att de vill vara med i premiären.
Jag tror på 3 poäng i premiären. Gnetspel och en solid försvarslinje och säg 1-0. Det räcker borta i Sundsvall, även om det inte är kul. Men vid hemmapremiären kan det bli samma känsla och stämning som 1997 när laget krossade långränderna från götet. Den 17 april kommer motståndarna åter igen från Göteborg, men heter denna gång ÖIS. Det finns då en gruvlig revansch att ta ut från hemmapremiären i fjol. Tror inte att det kommer att avgöras på en övertidsstraff denna gång. Där efter kommer folk att återvända match efter mach och se laget spela sig fram till en bra placering. Borta är tvivlet om målskyttar, glömt är resonemangen kring statistiskt formsvaga Elfsborg. När hösten är kommen är laget årets överraskning. Om placeringen säger jag bara: tala är silver, tiga är guld. Drömmen lever!
Till sist kan man notera att göteborgarna äntligen tagit sitt förnuft till fånga och vänt blickarna mot Borås. Inspirerade av vår nya arena ska de nu riva Gamla Ullevi och bygga en ny, flott arena. 2007 ska den stå klar och invigas och rymma de tre allianslagen. Lag som då har hamnat långt efter di gule och de positiva effekter som arenan och Anders gett.
Heja di gule!
Alle man till borgen den 17 april!!!
