Är ni blinda eller?
Den här texten handlar om min smärta och irritation över medias rapportering kring AIK i allmänhet och senaste matchen i synnerhet. “Vi hade bästa chansen” och ”vi förtjänade en poäng” sade Jan Andersson. Eh? Var vi på samma match eller?
AIK mot HBK var första gången i år som jag inte stod och led större delar av matchen. Började så smått förbereda mig mentalt på 0-0. Och i min inre dialog sa jag saker som: ”Ja, Carl min gode vän det ser ju helt ok ut idag. Nästa match lär vi vinna med detta spel” och ”vi är ju egentligen bara ett skitmål ifrån en rättvis hemmaseger”.
Sedan kommer det där ”skitmålet”. Egentligen finns inga skitmål, fråga Insaghi. Hursomhelst, det där målet räddar dagen och en lättnadens tår rinner ner för min kind och landar på norras röda betong. Jaha, tänker man. Imorgon kan man läsa tidningar och prata med människor om gårdagens match utan att behöva gå i försvarsställning.
Men icke, tydligen har AIK haft tur och gjort ett skitmål som räddar ett ständigt krisande storlag. IFK GBG gör nästan bara skitmål, nästan i så hög grad att man undrar om de är ett spelsystem. Likaså Kalmar, som ser varje inkast som ett ypperligt läge för en boll att slumpmässigt studsa i mål.
Kom inte och snacka om att AIK hade tur. Vi förtjänade det där målet mer än något annat lag i hela Allsvenskan. Ändå kände den universella ”orättvisan” sig tvungen att balansera ut AIK:s ”tur” med tre nya skador. Stackars Gabbe.
Ok, media var inte enbart negativa. Vissa nyanser kunde skönjas i Mats Ohlssons(!) text. Och även Simon Bank var någorlunda välbalanserad i sin krönika. Men det hjälpte föga. Dagen efter hade jag väntat mig ett par: ”grattis till välförtjänt seger”. Nu möttes man istället av kommentarer som: ”grattis till tre poäng, trotts en ny skitmatch”. Dessa kommentarer kommer från personer som inte sett matchen. De har fått sin bild av matchen från tidningar, radio och tv-rapportering.
Och jävlar vad ont det gör i mig. Det är detta som är det värsta. Jag såg matchen och upplevde den som AIK:s bästa den här säsongen över nittio minuter. Inga jättehöga toppar eller låga dalar, men stabilt och ständigt skapande. Visst, jag kanske är för känslomässigt engagerad i vårt kära lag, men är det inte lite väl grymt att man ska behöva lida som gnagare även vid rättvisa vinster.
Läste en del matchrapporter i tidningar och på nätet. Där stod det att segern var rättvis, även om den kom på ett slumpmässigt sätt. Tyvärr är det väl så att den modest intresserade fotbollssupportern inte läser matchrapporter. Kanske läser de bara rubriker och då är det inte särskilt konstigt att AIK i deras ögon sällan eller aldrig vunnit en match på grund av stort spel.
Kommer detta att någonsin förändras? Troligtvis inte. Vi kommer även i fortsättningen allinieras. Media bidrar till detta genom det negativa filter som används varje gång deras texter redigeras på redaktionerna. Mitt eget utanförskap i supporterkretsar frodas för varje svart rubrik. Ibland känner man sig ensam och oförstådd. Men däri ligger också mycket av charmen med att vara AIK:are.
Jag vet vad jag såg i måndags, men jag får kämpa för att inte förlora förståndet.
Nu väntar två matcher innan EM. Låt oss hoppas på två ”orättvisa” segrar och ”skitspel”. Kom ihåg när de hackar på oss. Avundsjuka är en synd och lidande är en dygd.
