Gästkrönika: Misshandlad av klubben i mitt hjärta
Det är tragiskt att en stor svensk fotbollsrelaterad praktskandal sopas under mattan av Sveriges journalistkår. Bortsett från några intervjuer och en mängd alibiartiklar, har ordningsmaktens missbruk begravts i mediabruset. Det tänker i alla fall inte jag acceptera. För det som skedde utanför Råsunda den aprilkvällen, det skall aldrig få falla i glömska.
Jag utsågs för ett par veckor sedan till veckans supporter i matchprogrammet. I en trivsam intervju fick jag berätta om mig själv och mina djurgårdssympatier. Linus Sunnervik fick mig att svara på de rutinmässiga frågorna, med ett stort leende. Texten blev riktigt bra, även om jag tyckte att bilden förstörde stora delar av helhetsintrycket. Jag kände att jag var en del av djurgårdsfamiljen och jag kände stolthet över att tillhöra en klubb, där kärlek, passion och gemenskap betyder allt.
Några dagar senare var allt som förbytt.
Det hördes från speakerhåll att Djurgårdens supportrar skulle stanna kvar ett tag efter att matchen hade färdigspelats, förmodligen för att förhindra bråk med antagonisterna från norr. Jag väntade av den anledningen ett tag på läktaren, innan jag sakta började röra mig mot den södra läktarens utgång. Jag var uppenbarligen rätt tidig, eftersom jag hamnade långt fram i den kö, som ordningsvakternas mur hade sett till att konstruera. Bakifrån började frustrerade supportrar trycka på och panikkänslor uppstod bland de personer som stod långt fram, däribland jag själv.
Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om någon hade ramlat mot marken, samtidigt som trycket bakifrån hade förstärkts.
I trängseln som uppstod fanns inget val för mig och många andra, än att försöka springa ut mellan vakterna, dels för att få luft och dels för att slippa panikkänslorna som växte inombords. Som ett resultat av min handling fick jag motta slag med knytnävar och batonger av personer, som var mer än dubbelt så stora som jag själv. Ögonbrynet sprack till följd av ett kraftfullt slag och mitt balanssinne naggades rejält i kanten. Efter att ha försvarat mig genom att hålla armarna över huvudet, lade jag mig på asfalten. Ordningsvakten valde då att sluta sin offensiv och jag kunde tillfälligt andas ut. Efter ett par minuter kunde jag långsamt, smyga mig ifrån ordningsvakternas bevakning, uppskrämd och djupt sargad. Blodet rann ned för mitt ena öga, men det hindrade mig inte från att se hur ordningsvakterna gick bärsärkargång och slog på allt som rörde sig.
En ung tjej fick tänderna utslagna.
En ung kille kämpade för sitt liv, när en testosteronstinn ordningsvakt stod och slog på honom, när han låg hjälplös på den hårda asfalten.
En ung tjej stod utanför och grät, när hon såg hur ordningsvakterna klippte till hennes älskade pojkvän.
En liten pojke fick se sin pappa få ett batongslag i huvudet.
Kaoset fortsatte och när jag tittade upp kom ridande poliser farande framför mig mot en helt oskyldig grupp supportrar. En man gick längst fram och vevade stridslystet med sin batong och skrek, samtidigt som han träffade den ena efter den andra, som försökte skydda sig. Polisen som fanns där för att upprätthålla säkerheten hade tagit ordningsvakternas parti och eländet bara fortsatte.
Så där var vi, hundratals hjälplösa supportrar på ena sidan, mot galna ordningsvakter och poliser på den andra. Jag kunde inte på något sätt förstå varför jag och mina supporterkollegor fick ta emot våld, vi var bara vanliga supportrar, vanliga människor, och definitivt inga huliganer.
När jag kom hem och fick höra om att det var Djurgårdens egen säkerhetspersonal som hade misshandlat mig, blev jag riktigt förtvivlad. Vakterna som var utsända för att skydda och hjälpa oss supportrar, stoppade istället in tandskydd i munnen och brukade våld mot de egna. De fysiska skadorna är emellertid ingenting, jämfört med hur det känns att bli förrådd och misshandlad av sin egen klubb. Misshandlad av den klubb som jag älskar så djupt.
I media går det veckan efter att läsa spaltmeter om ölmuggen som slängdes in på planen under matchen, men om skandalen efteråt finns inte mycket att läsa.
Stora skandaler faller i glömska, medan petitesser förstoras upp till löpsedlar och extraupplagor. Journalisterna hävdar att incidenterna inne på arenorna, som leder till avbrutna matcher kommer leda till att fotbollsintresset minskar, men det kanske är dags att inse att det finns fler orsaker till det. Många djurgårdssupportrar som var med vid våldsamheterna, kommer säkerligen att tveka innan de återigen masar sig till ett nytt derby.
Tjejen som fick tänderna utslagna…
Killen som blev halvt ihjälslagen…
Flickvännen som såg sin pojkvän bli slagen…
Den lilla pojken som fick se sin far åka på stryk…
…kommer de någonsin att gå på ett derby igen?
Personen som blev misshandlad var inte jag själv, utan en vän, men det kunde lika gärna ha varit jag. För när ordningsmakten gick bärsärkargång gick ingen säker. Ingen hänsyn togs till om supportern i fråga var tjej, kille, styrelsemedlem eller veckans djurgårdssupporter. Alla supportrar buntades lättvindigt ihop till huliganer och fick motvilligt smaka på ordningsmaktens hårdhänta och godtyckliga behandling.
Ingenting gör så ont som att bli misshandlad av klubben i ens hjärta och inte blir det bättre av att media stoppar huvudet i sanden. Här finns en fet hund begraven, och om det inte är läge nu, när det då läge för grävande journalistik?
