Krönika: Bortapremiär i tionde omgången

Krönika: Bortapremiär i tionde omgången

På ett väldigt svartgult Idrottsparken i Norrköping växlade AIK mellan det tidigare efterlysta finliret och evigt patenterat kämpaglödet i en match som bara ska sluta på ett enda sätt ur AIK-ögon sedda. Bortabojkotten togs ur verk för tillfället och Norrköping-borna bjöds på en inramning endast AIK kan bjuda på. Tre nya poäng för ett lag som fortfarande inte visat sitt rätta ansikte; 0 poäng samt 0 vinster hittills för nykomlingarna.

Årets allsvenska har hittills visat väldigt många olika ansikten som fotbollen lyckas ta på sig, lyckas gömma sig bakom. Jag fick tidigt se en första halvlek som gjorde mig tvärsäker på att Helsingborgs IF skulle jogga hem SM-guldet (matchen mot Halmstads BK slutade dock 1-1), mål från 40-45 meter som kändes som knivhugg i magen, myntkastning som rapporterades i samma utsträckning som World Trade Center-katastrofen, Stockholmsrivaler som verkar okaraktäristiskt håglösa och skadelistor som på papper är starkare än de flesta trupper som tas ut till match.

Att några av lagen hämmats av skador är ingen hemlighet, det har man även sett på matcherna som har spelats där den bristande kvalitén väldigt enkelt kan beskyllas på just skadeläget. Matchen mot Halmstad missades på grund av andra åtaganden men matchrapport via sms fixades ändå, och det kändes väldigt bra att höra att AIK vunnit. Ännu skönare var det att höra att det handlade om ett genuint skitmål, ett riktigt fult, grisigt skitmål som gav tre väldigt sköna poäng. 

Sedan följde dock dystrare nyheter. Bojan Djordjic måste operera sig eftersom hela klubben och alla involverade verkar vara helt vilse angående hans knä; inget vet vad som är fel och knät gör lite som det själv vill oturligt nog. Markus Jonsson är förmodligen borta hela våren men det oroar mig inte riktigt lika mycket som situationen kring den tredje som skadades i måndags: Gabriel Özkan.

Innan det dystra kan vi ta upp lite kring matchen mot IFK Norrköping. I början var Peking klart vassare och mer taggade till att spela och visade att man inte hade någon som helst respekt för AIK som förvisso inte gjort något för att inbringa respekt hittills i år. Peking var mer rörliga, passade snabbare, rörde sig smidigare än ett AIK som alla spelade som ett lag ute efter 0-0. Bortaplan eller ej, 0-0 är självfallet inte ett resultat AIK ska spela för eller ens tänka tanken på när en nykomling står för motståndet. 

Efter Norrköpings vågade start vaknade AIK till och började rulla boll, slå in vettigare inlägg, passa mer till rätt adress. Trots skadelistan kom AIK till Idrottsparken med ett starkt lag även om jag helst hade sett Kapten Tjerna på en annan position än som vänsterytter. Han gör sitt jobb och sliter precis hela tiden men farten håller inte varken framåt eller bakåt. Igår gör han dock i princip allt rätt förutom i situationer där han behöver rusa framåt och bakåt utan avbrott.

Ett problem som såg ut att skapa många felpassningar spelarna emellan var dock kommunikationen. Vid flera tillfällen såg det ut som att Patrik Karlsson och Daniel Tjernström hade svårt att berätta var bollen kommer ta vägen för Ortíz och Óbolo. Ofta ledde detta till mitt ständiga irritationsobjekt passningar bakom medspelare, men det löste ju sig till slut: AIK kan göra mer än ett mål under 90 minuter. AIK spelar bra fotboll när AIK rullar bollen runt laget. 

AIK har bredden och kapaciteten att klara skadeperioder och vinna matcher. Jag gillar att se Kenny Pavey i backlinjen eftersom han lyckas med sitt uppdrag och är farlig framåt. Mendes funkar bättre i anfallet men börjar bli varm i kläderna på mittfältet. Óbolo gör inte mycket fel och så kan man fortsätta för var och en av spelarna, förutom Rubarth och alla vet varför så vi går inte djupare in på det.

Vi, AIK, har faktiskt inte spelat bra fotboll under en hel match i år. Enstaka halvlekar hit och dit, individuella prestationer i varje match är inte riktigt AIKs melodi. Och ändå ligger vi på fjärde plats. Utan Bojan Djordjic, Jorge Anchén och framför allt Gabriel Özkan. Jag lider med Gabbe, det gör ont att se Gabbe ha ont men jag är bombsäker på att allting klaffar när han springer ut på Råsunda helt läkt igen. 

Just nu räknas vi som underdog just på grund av det dåliga spelet. Med det stöd vi hade igår på bortaplan är vi lika starka som vi är hemma. Vänta bara tills vi lyckas spela bra fotboll i 90 minuter istället för 45. Då kommer jag att le hela vägen till Solna Torg.

Özgür Kurtoglu2008-05-09 18:00:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan