Matchanalys: HIF - HBK
Vad var det egentligen som hände på planen? Vad kan göras bättre? Vad hade vi problem med? Vad gjorde vi bra? Här kommer en analys av spelet.
Årets premiär är nu avklarad och här kommer en analys av det som hände. Vissa delar är min åsikt och andra ren fakta. Hur som helst så ska vi ta reda på vad det var som hände där nere på det gröna fältet, ur en mer taktisk och strategisk synvinkel.
Vad vi vet är spelsystemets sifferkombination för de bägge lagen. HIF:s 4-2-3-1 och HBK:s 4-4-2. Hur stor betydelse har detta egentligen? Ja, större betydelse än vad många sportjournalister vill göra gällande, men ändå icke av matchavgörande karaktär. Grundidén med ett spelsystem är ju att alla vet vad dom ska göra och var dom ska göra det. Sedan är det ju matchsituationen och bollens placering som styr det mesta. Spelsystemet används dock hela tiden under matcherna som utgångsposition och sedan väljs spelare till dom olika positionerna efter sina kvaliteter. Förhoppningsvis har man då ett spelsystem som motsvarar spelarmaterialet.
Ser man då på hur matchen fortskred för HBK rent defensivt så spelade HIF med en faktisk forward och tre offensiva mittfältare. Dessa tre var i alla fall i andra halvlek väldigt rörliga både framåt och bakåt vilket gjorde både uppspel och markering väldigt svårt för försvaret. Väldigt ofta nådde HIF fram till dessa herrar med sina uppspel, i den tomma ytan framför vår backlinje. Där huserade en väldigt ofta allt för ensam Ante Johansson vilket resulterade i att omarkerade HIF:are hann få kontroll på bollen. Vilket i sin tur fick hela mittfältet att vända sig om och löpa hemåt. HBK har där en nöt att knäcka i och med sin diamantform på mittfältet. Ska yttermittfältarna komma ännu mer in i banan? Ska den offensiva mittfältaren sjunka hemåt och lämna sitt understöd till våra forwards? Behöver man en fyrbackslinje mot en ensam forward? Är det helt enkelt bara så att det blev för långt mellan lagdelarna?
Min uppfattning är att laget många gånger blev för "långt" och att det är anledningen till att den ytan så ofta blev fri. Våra forwards hade många gånger en bra press på motståndarbacklinjen med hjälp av antingen Dusan eller någon av yttermittfältarna. Det var flera gånger bara centimetrar som skiljde oss från att bryta deras uppspel med troligt avslut som följd. Så där ska vi nog inte ändra oss. Problemet ligger nog i att få hela laget i fas och rätt tajmat när det gäller att kliva fram alternativt dra sig hemåt. Oavsett var pressen börjar på planen så måste de attraktiva ytorna vara stängda och det var dom inte alla gånger på grund av det långa avståndet mellan lagdelarna. Forwards måste kolla om laget är med på att gå framåt och resten av laget får se till att trycka på om tillfälle uppstår.
Annars finns inget annat att göra än att dra sig tillbaka, stänga ytorna och starta pressen med laget samlat. Att ta bort en man ur backlinjen och spela honom högre upp kan vara ett alternativ men inte så som HIF spelade eftersom dom ganska högt upp hade tre löpvilliga mittfältare som alla om det behövdes snabbt kunde ställa om till anfallare. När laget (avståndet mellan lagdelarna) under en match blir för långt får alla spelare väldigt långt till både motståndare och händelsernas centrum vilket ger motståndarna både tid och yta att göra det som dom egentligen inte ska kunna klara av. Är laget "kort" finns det vare sig tid eller någon yta att använda och rätt använt så kan försvarsspelet vara en del i ett effektivt anfallsspel. Det är min åsikt om försvarsspelet i premiärmatchen, nästa gång kan det vara något helt annat.
Hur såg det då ut ur en offensiv vinkel? Ja, på mitten var det ju väldigt trångt, mycket tack vare motståndarnas löpvilliga mittfältare men även på grund av att det var mycket folk där. Då finns det olika sätt att klura sig ur ett sådant försvar. Ett sätt är att använda kanterna och ett annat är att försöka bli övertaliga. Nu hade vi ju i den här matchen ganska svårt att ta oss runt på kanterna och frågan är då varför? En orsak är att vi hade väldigt få spelvändningar på motståndarnas planhalva. Det gjorde att motståndarna hann hitta rätt försvarspositioner och kunde försvara sig på bästa sätt. Många gånger var yttermittfältarna undertaliga och det är ju inte målet med ett bra kantspel. Ytterbackarna kom/hann inte ofta med i anfallet som tänkt, beroende på att anfallen blev för korta och flera gånger även för svåra. Dels berodde det på att det var trångt och dels på svåra spelalternativ. Genom att utföra en eller flera spelvändningar får man motståndarna att flytta på sig och till slut kommer de ur sina positioner, eller så blir man övertalig någonstans och då sätter man in den offensiva attacken där. Men många gånger så fördes det offensiva spelet rakt in i mitten där motståndarna hade allt sitt folk och blev där fastkört. Alternativen som då finns kvar är tre.
1. Vända hem och söka nya vägar.
2. Lyfta långt bakom deras backlinje för djupledsspel.
3. Att tappa bollen till motståndarna.
Väldigt ofta försöktes alternativ fyra:
4. En svår lösning ut ur situationen.
Den slutade oftast i alternativ 3.
Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att detta var det som avgjorde matchen. Under en fotbollsmatch uppstår så många händelser som man inte kan veta om eller träna på, men trots allt var detta vad som faktiskt hände upprepade gånger och värt att lägga märke till. Till nästa match ska vi se vad som är ändrat eller fungerar annorlunda - då ur favoriternas synvinkel.
