Krönika: Låtsassvenska Schmåtsassvenska

Himlen är blå presenterar en samling reflektioner om den allsvenska premiären i allmänhet och HBK i synnerhet.

Okej, förlust, visst. Men premiären är åtminstone avklarad och det är ju - det har vi historiska belägg för! - verkligen ingen lätt uppgift att vinna på Olympia. I stället har vi redan lagt en av säsongens svåraste matcher bakom oss och kan nu se fram emot återstoden av serien.


* * *

Det verkar emellertid inte som om alla gör det. Redan efter första omgången ägnar DN:s Johan Esk en hel krönika åt att beklaga sig över Allsvenskans, som han tycker, undermåliga kvalitet. Låtsassvenskan är igång för fullt, gnäller Esk i måndagens DN. Vi kan väl låtsas att allsvenskan inte är en bananliga, att lagen inte kraschar som Kalle Anka när de ska flyga ut i Europa. Jag har svårt att förstå resonemanget. Jag håller med om att Allsvenskans kvalitet kunde ha varit högre. Att det vore roligt om våra lag kunde hävda sig bättre i Europa. Om man slapp sitta och hålla tummarna för att MFF ska lyckas ta sig till Champions League i höst och tjäna in sköna poäng i Uefas ranking.

Men det gör inte Allsvenskan ett enda dugg mindre spännande i mina ögon. Det gör inte profilerna mindre intressanta. Jag skiter i att Ibrahim Ba, Donatas Vencevicius och Mamadu Bah är här för att de inte fått bättre erbjudanden från mer lukrativa ligor med högre profil. Allsvenskan är vår liga. Och för mig kommer våra matcher mot Malmö och Göteborg alltid att gå före Arsenal-Chelsea eller rentav Milan-Inter. Ser du den där vackert djupblå tröjan på Emil Jensen? Det är vad det hela handlar om.

Johan Esk var på Malmö Stadion i söndags: Jag låtsades inte se felpassningsfestivalen på planen och all usel bollbehandling och eftersom gräset alltid är grönare någon annanstans lyfte jag blicken från gräsplanen, lät den svepa över Malmö stadions läktare och såg ett publikhav.

Med fantasins hjälp surfade jag bort till en bättre serie.

Någon borde tala om för Johan hur förfärande tråkigt det är när någon thönt dyker upp på festen och klagar över hur trist det är. Allsvenskan är absolut inte Kejsarens nya kläder, vars förment uppenbara brister måste tigas ihjäl för att magin inte ska brytas. Det räcker med att se på intresset som omger serien. Sportbladet och Lasse Sandlin kan gny allt vad de vill över att intresset i "HELA Sverige" försvinner om inte Stockholmslagen är med i toppen, men med eller utan Dif och Bajen är förväntningarna och förhoppningarna inför årets serie så höga att de kommer att bära fram den under hela året. Har du varit nere på stan och känt vibrationerna, Johan? Det tror jag faktiskt inte att du har.

Alltför många skribenter har alltför lätt att utnämna det ena eller det andra årets serie till varandes "den sämsta Allsvenskan någonsin". Fakta: Under de senaste åren har vi kommit till en punkt där praktiskt taget alla spelare i högsta serien är proffs. Samtliga lag tränar mer och hårdare än förut, vilket fått till följd att tempot höjts. Tekniken och passningsspelet går hela tiden framåt. Ibland med små steg, men hela tiden framåt.

Jag kan fortfarande inte förstå grejen med detta konstanta bitchande. Bla bla, Allsvenskan är en lingonserie, bla bla, Serie A, det är grejer det!, bla bla Copacabana, Maracana! Men för ända in i glödheta helvete, om det är så jävla tråkigt här hemma, låt bli att skriva om Allsvenskan då. Flytta till Rio och sitt där på era sura gamla gnällrövar och se på klacksparkarna och bicycletorna. See if I care - ett tips: det gör jag inte. Jag har fullt upp med att följa HBK och de andra lagen här hemma. Vem vinner, vem åker ur, vem torskar elitlicensen? Det är spännande. Se om någon vill läsa om era gubbsjuka, inbillat Hemingwayska observationer av unga, vackra brasilianska pojkar som trillar boll på någon strand i Sydamerika och om the beautiful game. Jag är säker på att ni blir lyckligare så. Och vi sen!

Jag har absolut inget emot att läsa kritik mot Allsvenskan, dess klubbar och dess spelare - om den är befogad, konstruktiv och levererad med ett någorlunda intresserat uppsåt. Om ni inte ids uppbåda något av dessa tre kriterier - snälla, håll käften. Annars blir ni förvillande lika de där omotiverat dryga typerna som står och fnyser i utkanten av festen, oemottagliga för glädjen och skönheten som bjuds. Poänglösa och bittra. Ni vet väl att det är helt och hållet er egen förlust?


* * *

Helsingborg hade ett nytt spelsystem i lördags. 4-2-3-1 är bajtat från bl.a. Frankrikes och Portugals landslag och tanken är att man ska utnyttja ytorna mellan motståndarnas backlinje och mittfält. Detta lyckades HIF tyvärr med några sekunder in i andra halvlek, efter att HBK styrt den första ganska behagligt, dock med en frapperande brist på mod i de avgörande lägena. De här tendenserna att inte våga avsluta är oroande - och omotiverade. Det. Är. Bara. Att. Skjuta. Att man förföll till ett panikslaget juniorlagsspel i stort sett genast efter det första målet tänker jag inte ens kommentera. Jag sticker fingrarna i öronen, blundar och säger LALALA.

Men 4-2-3-1, alltså. Det är ju inte utan att man börjar leka med tanken att HBK skulle använda sig av ett liknande spelsystem. Nu har vi ju de problem vi har i anfallet, men om vi bortser från det för en stund och fokuserar på våra mittfältsspelare så förstår ni kanske vad jag menar. Häng med: Vi har två defensiva mittfältare som båda bör finnas med i en startuppställning 2005 - Magnus Svensson och Andreas Johansson. Den senare har ännu en del att lära, men hur lära bättre än att faktiskt spela med Mästaren? Vi har en given centralgestalt i den offensiva delen av mittfältet i Dusan Djuric. Dessutom har vi ju ytterligare en spelskicklig offensiv mittfältare i Mamadu Bah. Sätter man honom till vänster öppnar sig högerkanten för vår "speedkula" (var får de allt ifrån?) Björn Anklev. Eller kanske Gunnar Heidar Thorvaldsson. Eller Patrik Ingelsten (som ju också kan spela till vänster - kanske rentav hans bästa position). Dessutom har vi ju en joker i nye vitryssen Sasjtjeka.

Kom inte och säg att du inte tycker att det låter åtminstone lite intressant.


* * *

Väntan blir ganska lång mellan första och andra matchen - nio hela dagar utan HBK är en lång väntan när nu premiären är över och vi är redo, mottagliga för mer - mycket mer. På måndag väntar Djurgården i hemmapremiären på Örjans vall. HBK har inte slagit Dif sedan sommaren 2002 och det forna mästerlaget kommer med självförtroende efter hemmaseger på poäng i premiären mot Häcken. Efter Dif väntar sedan Assyriska borta - deras första hemmamatch på Bårsta. Ingen lätt uppgift. Därefter mina egna guldfavoriter Kalmar - i alla händelser ett tungt lag att möta.

Det vill till en uppryckning från det nervösa spel HBK visade upp i andra halvlek mot HIF för att det inte ska bli en tung start på Allsvenskan för vårt lag. Våga - vinn!


* * *

Och jo, jag inser att jag är gammal och bitter nu, men visst ser Peter Graulund verkligen ut som en tvättäkta australiensisk surfraggare?

Tänkte väl det. Det får det hela att kännas bättre, lite i alla fall.

Peter Mikkelsen2005-04-14 09:00:00

Fler artiklar om Halmstads BK