Gästkrönika: "Ett problem som ska hanteras..."
"...inte en resurs som ska involveras!" Det är den syn på supportrar som Änglarna, Guliganerna och Ultras Göteborg ville förändra igår. Manifestationen ska i första hand ses som ett konstruktivt debattinlägg om framtiden för svensk läktarkultur, i andra som en protest mot DS 2008:20.
Vad Änglarna, Guliganerna och Ultras Göteborg manifesterade igår, var något som borde vara en självklarhet:
Supportrarna runt de allsvenska lagen är en enorm resurs för hela den svenska fotbollen. Av det skälet bör vi ges en möjlighet att vara en aktiv del i utvecklingen av denna - för det är bara när man ges möjlighet att påverka, som känslan av ansvarstagande kan växa sig stark.
Delaktighet och ansvarstagande
Detta till trots är det närmast omöjligt att få till en dialog på central nivå med etablissemanget kring fotbollen, framför allt med förbund och myndigheter. Vi supportrar betraktas med misstänksamhet. Vi tycks sakna all trovärdighet och våra åsikter tycks inte vara värda att lyssna på.
När nu promemorian DS 2008:20 presenterats - populärt kallad "lagförslaget" - så är detta på nytt ett uttryck för att vår röst inte betraktas som relevant i debatten om hur den svenska läktarkulturen ska stärkas och förbättras. Häng med här: vilka svar man ska få när man ställer en fråga, beror helt på två saker: 1) vad man frågar om, och 2) hur frågan formuleras.
Syftet med DS 2008:20 är helt säkert gott: det vill komma till rätta med ordningsproblem runt svensk fotboll, som många fotbollsälskare säkerligen avskyr. Detta bör alla kunna förstå och sympatisera med i större eller mindre grad. Men frågan är: hur beskrivs problemet? Hur man gör detta, avgör vilket svar man får när man frågar om lösningen.
DS 2008:20 - med sina skärpta regler utan att alternativa lösningar diskuterats och med den uppenbara risk för godtyckligt myndighetsutövande som kan bli följden om det går igenom - visar att supportrar är ett problem som polisen ska lösa. Hade vi varit med i diskussionerna och problemformuleringen, så hade det framställt oss som en resurs som ska involveras - för en expressiv, positiv och ansvarstagande läktarkultur, som alla skulle kunna vara tillfreds med och som skulle tillföra svensk fotboll ännu mer än den gör idag. Det är skillnad det. Inte minst när det gäller den föreslagna lagens potential att uppå sitt syfte.
Glöm inte det: demokratins själva grundtanke, är idén om att delaktighet föder en vilja att bidra till kollektiv nytta och att detta leder till ansvarstagande. Men även det omvända gäller: obefintilg delaktighet föder känslan av illegitima regelverk, marginalisering - och konflikt. Anvsarskänslan kan vi glömma.
Om detta är något vi tror på i andra samhällssektorer, varför ska det vara så förbannat annorlunda kring fotbollen?
Vi är rabiata mongos - eller...?
Varför är misstänksamheten mot oss så stor då? Det finns två uppenbara skäl:
För det första är det bara för oss att erkänna att delar av supportermassan med jämna mellanrum beter sig riktigt jävla korkat. Att detta föder misstro får vi acceptera.
För det andra: rapporteringen i media är riktigt, riktigt sned. Det finns en etablerad syn på oss supportrar, och det är denna man rapporterar om och därmed reproducerar. Detta är den nyss genomförda manifestationen ett exempel på.
Det är ju så vi människor fungerar; vi ser vad vi vill se. Tror man som journalist att alla ståplatssupportrar bara yttrar sig i slagord som får plats på en banderoll, eller i form av dramatiska men rätt ogenomtänkta utspel, ja då är det vad man ser och rapporterar om.
Igår kulminerade en upplysningskampanj om DS 2008:20 som pågått sedan 1 maj, och som uppmärksammats här på svenskafans.com, på Änglarnas och Guliganernas hemsidor samt hos Black Army. Vi har informerat och debatterat - men eftersom frågan och argumenten plötsligt blir lite tyngre, lite svårare att sätta sig in i (och, det ska erkännas, eftersom vi inte är proffs på att nå ut till media), ja då syns inte en rad i pressen. Det lysande undantaget är Simon Banks krönika den gångna lördagen.
Sen kommer gårdagens manifestation. Vi väljer - för uppmärksamhetens skull - att manifestera med tystnad i 20 minuter. DÅ händer det grejer!
Plötsligt kan man - till exempel på Borås Tidnings hemsida och i GP - läsa om "fansens tysta protest". Dramatiskt så det förslår. Dessutom lite misstänksamt: de protesterar mot ett förslag ägnat att förbättra säkerheten! Är de verkligen inte lite ligister?
Var en karikatyr eller håll käften!
De allra flesta av oss supportrar, är vid sidan om supporterskapet även delar av ett socialt sammanhang utanför fotbollen, vi är yrkesarbetande eller studerande och så vidare. Vi är normala människor som vill ta ansvar för den miljö vi vistas i.
Om vi emellertid försöker nå ut med seriösa argument - något som uttrycks i mer en fem ord i följd - då får vi inget utrymme. Det finns inget nyhetsvärde i något som saknar dramatik. Försöker vi däremot nå ut genom en manifestation, då tar själva manifestationen allt utrymme - eftersom det framställs som en protest som i sig är hela argumentationen. Manifestationen syns, argumenten som den ska belysa ignoreras. Den karikatyrmässiga bilden av oss som rätt blåsta, impulsstyrda miffon bekräftas.
Alltså: vi vill bidra, vi vill delta - men hur fan ska vi göra för att nå ut med det?
Det är ännu för tidigt att utvärdera manifestationens mediala genomslag. Jag kan bara hoppas att vi lyckats få åtminstone några att ta sig en funderare över hur man verkligen löser problemen kring svensk fotboll. Till svensk media släpper jag hur som helst följande:
I Göteborg har vi supportrar runt Blåvitt, under 2007 och 2008, arbetat med värden som dialog där alla intresserade ska kunna göra sin röst hörd, med gemensamma målbilder (exempelvis att vi ska stärka vårt läktarstöd) och med en diskussion om vad som krävs för att vi ska kunna uppnå målen. En del av svaret på detta, har varit att vi försökt skapa en miljö som de flesta kan acceptera på läktarna - eftersom vi ser enighet som en förutsättning för styrka. Parallellt med detta har diskussionen på nationell nivå handlat om "hårdare tag" och bättre bevakning.
Runt Blåvitt har ordningsproblematiken under denna period minskat; vi har exempelvis haft färre incidenter på eller runt arenorna och ifjol hade vi en enda bengalbränning under tävlingsmatch. Utvecklingen bekräftas av Göteborgs supporterpolis och IFK Göteborgs säkerhetsfolk. Samtidigt har ordningssituationen på den nationella arenan enligt många bedömare försämrats.
Jag uppmanar landets kritiska representanter för "den tredje statsmakten" att ställa sig frågan: varför? Och jag är riktigt nyfiken på vad ert svar blir, samt vilka konsekvenser det får för er syn på den nuvarande utvecklingen av regelverken kring svensk fotboll. Inte minst på supportrarnas roll i denna.
(Texten är ursprungligen skriven för www.anglarna.se, Änglarna tackar Alltid Blåvitt för utrymmet här).
