TACK MALMÖ FF!
Den här våren har varit väldigt, väldigt speciell för oss MFF-supportrar. Det har varit ett intensivt spelschema och större delen av ens liv har kretsat kring laget. Precis som sommaren 1994 har vädret dessutom visat sig från sin allra bästa sida. Sedan allsvenskan startade har solen skinit från en himmelsblå sky mest hela tiden. Och inte minst har laget glatt på planen.
När jag trycker ut kaviar ur Kalle-tuben så blir det automatiskt format till ett M där det hamnar på min knäckebrödsmacka. M som i min fina mans namn, M som i njutningsfulla Marabou mjölkchoklad och inte minst M som i älskade Malmö FF.
I Malmö FF:s matchprogram inför mötet med GAIS skriver Hans Gren att det tighta spelschemat sliter på spelare, ledare och inblandade funktionärer kring matcharrangemangen. Hans glömmer dock oss supportrar, vi som med vår passion och lidelse kanske har det tuffast av alla inblandade.
Medan spelarna förbereder sig inför en match genom att med god aptit sleva i sig pasta så innebär matchdagen för mig som supporter en nervositet som gör att jag har svårt att få i mig mat överhuvudtaget. När kvällen kommer och matchstart närmar sig brukar det innebära ett par timmars frenetiskt tuggummituggande. Ingen bra kombination att på nästan tom mage tugga en massa tuggummi. Illamåendet kommer som på beställning. Efter slutsignalen slår det nästan aldrig fel, när nervositeten rinner ur en börjar kroppen skrika efter mat vilket ofta resulterar i att man går hem och trycker i sig ett antal smörgåsar i rask takt till sportsändningarna på tv:n. Man kan ju undra hur hälsosamt det är med ett så ojämnt matintag egentligen.
För att inte tala om hur sömnen blir lidande när man är iväg på match flera kvällar i veckan. Förutom alla hemmamatcher har den här våren dessutom inneburit en hel del bortamatcher som många av oss hängivna fans enkelt kan ta oss till, Halmstad, Helsingborg och Trelleborg. I flera fall börjar matcherna klockan 20.00 vilket innebär att man inte är hemma förrän runt midnatt. Sen ska man upp klockan 6 på morgonen och jobba.
Men vadå tänker en del som inte förstår sig på det här med fotboll, varför utsätter man sig för detta då om det är så hemskt?
Detta går naturligtvis inte att förklara för någon som inte är passionerad supporter. De skulle ändå aldrig förstå. Bara den som själv upplevt all passion och mäktiga känslor man får genom sitt fotbollslag kan förstå att det är värt lidelsen. Det går inte att med ord beskriva den starka känsla som finns i kroppen när spelarna kommer ut ur spelargången till tonerna av hymnen och en fin inramning med ett snygg tifo. Ska jag försöka mig på någon form av beskrivning så vill jag jämföra det med när man står i kö på Liseberg och ska åka Balder eller någon annan läskig karusell. Det är med skräckblandad förtjusning man står där i kön och väntar på sin tur. Ungefär likadant är det med MFF, man är otroligt förväntansfull och samtidigt förbaskat nervös inför en match. Den sitter någonstans mitt i magen, en bit ovanför naveln. Den där härliga, mäktiga, obeskrivliga känslan.
För att inte snacka om när laget gör mål eller vinner en tät match efter fint spel Jag har aldrig vunnit högsta vinsten på Lotto eller prickat in 7 rätt på V75, men kan tänka mig att det är ungefär samma känslor som bubblar inom en då som efter ett ledningsmål eller en vinstmatch.
Det finns perioder i livet då man bara önskar att man kunde stanna tiden, stunder som man för alltid kommer att minnas. En sådan period var utan tvekan den där magiska sommarn 1994 när vädret visade sig från sin allra bästa sida och Sverige tog medalj i fotbolls-VM i USA. Jag får fortfarande gåshud när jag sätter på ett gammalt videoband från den här tiden. Förlåt MFF, men det här är mitt största fotbollsminne - åtminstone så här långt i livet.
Nu vill jag inte påstå att man ska jämföra en medalj i VM med allsvensk fotboll, men för en supporter är det inte alltid sammanhanget som räknas. Det är glöden och passionen man känner som är det verkligt viktiga sedan kvittar det om det är VM eller division fem. Och den här våren har varit väldigt, väldigt speciell för oss MFF-supportrar. Det har varit ett intensivt spelschema och större delen av ens liv har kretsat kring laget. Precis som sommaren 1994 har vädret dessutom visat sig från sin allra bästa sida. Sedan allsvenskan startade har solen skinit från en himmelsblå sky mest hela tiden. Och inte minst har laget glatt på planen. Åtminstone i mitt tycke.
Jag vet att det finns en del MFF-supportrar som inte kan förstå hur man kan vara nöjd när laget ligger på en 7:e placering och tycker att allt annat än guld är att liknas vid kattpiss. Själv är jag en betydligt mer tålmodig supporter som är nöjd med föreningens lite mer långsiktiga satsning, med nytt tränarpar och fokus på att få fram egna unga talanger till A-laget. Jag är övertygad om att detta kommer att ge resultat på sikt. Med tanke på detta hade jag inte heller så värst höga förväntningar på MFF inför säsongen. Mina förhoppningar var att man skulle se att spelet gick åt rätt håll och att spelarna inte vek ner sig som man så ofta gjorde under förra året.
Jag minns hur hypernervös jag var inför premiärmatchen mot regerande svenska mästarna. Före matchen var jag inställd på förlust och var allvarligt oroad för att mina favoriter skulle åka på storstryk. Snacka om att jag blev överraskad, lättad och överlycklig i ett när jag såg MFF spela en fantastisk fotboll och faktiskt vara förtjänta av att vinna matchen. I matchen mot Halmstad på Örjans Vall visade grabbarna prov på att man inte viker ner sig i år. Vilken härlig vändning och seger det blev till slut mot HBK.
Visst har det blivit några sämre matcher, i synnerhet på slutet, som drar ner betyget något. Men på det hela taget har MFF gjort en fantastisk vår, med ett stundtals strålande spel. Efter att de senaste åren ha gått till jobb dagen efter match med en rad ursäkter på lut till varför det gått så dåligt, är jag numera en oerhört stolt MFF-supporter. Inte för att laget ligger på en sjundeplats i tabellen utan för att det går åt rätt håll och att man spelat en väldigt bra fotboll.
Som ni har imponerat på mig grabbar! Det är roligt att se att allt slit ni lägger ner på träningarna även ger resultat i matcherna.
Roland Nilsson och Hans Gren har om möjligt imponerat ännu mer. Med samma spelare som förra året, som då inte hade många rätt, har vårt nya tränarpar på kort tid lyckats med en märkbar förvandling. Man jobbar på ett fantastiskt sätt genom tydlighet, kontinuitet och bra planering. Det är bra träningar med vettigt innehåll. Och kanske viktigast av allt; Genom att inte köpa in en massa nya spelare utan litat till och trott på spelarna som redan fanns i truppen har man naturligtvis stärkt dem oerhört. Detta ökar självförtroendet hos spelarna och många är de som lyft sig flera snäpp och är betydligt bättre i år än fjoråret.
Tillsammans har ni gjort de senaste månaderna helt sagolika!
TACK MALMÖ FF för en fantastisk vår!
… fortsättning följer i höst
Tack även för alla samtal och intervjuer!
Under våren har det debatterats i media om att en del allsvenska klubbar, varav Malmö FF nämns som en, försvårar för journalister att göra sitt jobb. Det lämnas inte ut telefonnummer till spelarna, spelare gör sig otillgängliga och klubbarna styr över vilka frågor journalisterna får ställa till spelarna.
Nu är jag förvisso ingen journalist utan endast en ideellt skrivande supporter som råkar tycka att det är enormt roligt att skriva om och intervjua mina idoler. Jag vill därför inte påstå att jag vet hur arbetsförhållandena är för våra journalister.
Jag känner dock inte alls igen den bild som ges. Tvärtom är min erfarenhet att spelare och tränare i Malmö FF är väldigt öppenhjärtiga och alltid ställer upp på intervjuer närhelst man önskar. Detta gäller både i samband med träningar och när man ringer till dem.
