Fotboll, kärlek och lidande
Tydligen finns det en och annan fotbollsnörd som inte är singel. Mirja Lundqvist berättar om olika vedermödor i ett sådant förhållande.
Allsvenskan har börjat igen och fram till slutet av oktober kommer mitt liv att präglas av min sambos fotbollslag. Nu kanske ni undrar vilket lag han spelar i? Men faktum är att han inte spelar fotboll, han tittar på fotboll. Han är supporter. Men tro mig, de verkliga supportrarna tar sitt lag på större allvar än spelarna själva verkar göra många gånger. Spelarna kan ju till och med överge sitt lag för ett annat, vilket jag har förstått inte ses med blida ögon av supportrarna, särskilt om flytten går till ett annat allsvenskt lag. (Ett karriärslyft till en klubb ute i Europa kan emellertid vara förlåtligt).
En supporter byter däremot inte ut sitt lag. Det alternativet finns inte ens på kartan. En äkta blåvittsupporter skulle hellre amputera vänster lillfinger, ja hela armen, än konvertera till AIK.
Men, och det här är viktigt, det är Laget och inte spelarna en supporter älskar. Spelarna kan degraderas från att vara hjälte till paria från en match till en annan, medan en supporters kärlek till Laget är för evigt bestående. För det handlar faktiskt om äkta kärlek, förklarar min sambo tålmodigt när jag surar över att ännu en födelsedagsfest eller något annat, enligt honom lika världsligt obetydligt, bortprioriteras till förmån för ytterligare ett besök på Gamla Ullevi.
Det ska mycket till för att han ska missa att gå på någon av Lagets matcher, men när det händer så ses den på TV. Och nåde den som stör honom då. Detta fick min mor erfara när hon råkade ringa precis under den 89: e minuten då det stod 2-2 och Laget hade hörna. Jag fick senare försöka förklara hur det i vissa lägen är acceptabelt att slänga luren i örat på sin svärmor.
Man skulle ju ha kunnat tro att ett fotbollsintresse är förenat med lust och nöje, men det är en stor missuppfattning. I själva verket består det mest av lidande. Varje säsong är full av vånda, nervositet och humörsvängningar. Hela våren, sommaren och hösten kommer min sambos sinnestillstånd att bero på matchresultat, Peter Ijehs skadeläge och diverse tabellförändringar.
"Enda gången fotboll är riktigt roligt är när Blåvitt leder med 3-0 och matchen snart är slut" sa han en gång. Och det scenariot inträffar inte sådär överdrivet ofta.
Men sådan ser kärleken till Laget ut och jag ser nu med bävan fram emot ännu en vår och sommar då Text-TVn ständigt kommer att vara inknappad på sidan 377. Jag kommer att ha stenkoll på den sidan, för det gäller ju att veta resultaten och därmed humörläget när han kommer hem efter matcherna.
Som ni säkert har förstått vid det här laget så delar jag inte denna kärlek. Och det beror inte på att jag inte har försökt. Tvärtom så har jag gjort mitt yttersta för att uppbåda ett äkta engagemang; jag har gått på matcher, jag har genomlidit olika dokumentärer om Lagets storhet, jag har druckit åtskilliga liter öl på supporterpuben och jag har gjort massor av besök på den butik som säljer blåvita prylar och souvenirer av alla möjliga slag. Det finns till och med toalettsitsar med IFK Göteborg-emblemet på och våra framtida barn kommer att få blåvita haklappar med texten "född ängel".
Apropå det så har jag funderat över hur det ska gå om de sedan växer upp och blir Öis-supportrar? Eller, gud förbjude, AIK:are?!
För kärleken kan man ju som bekant inte styra över.
