Tillbaka på Gamla Ullevi
Allsvenskan var tillbaka på Gamla Ullevi. Söndagen sades vara en historisk dag på förhand. Vi som var på plats vet att historien återspelade sig som så många gånger förr.
Gamla Ullevi. IFK Göteborg startar matcherna ganska hyggligt. Men när den där hyggligheten inte resulterar inom de första tjugo minuterna vänder matcherna. GIF Sundsvall, IF Elfsborg, de backar hem och får ett skitmål i andra halvlek. Allsvenskan var i söndags tillbaka på Gamla Ullevi. Men Assyriska nöjde sig inte med ett skitmål i andra halvlek. De utnyttjade ett miserabelt försvarsspel över hela planen och spelade bort hemmalaget, tre gånger om.
Det har sagts från spelarhåll att under Bosse Johanssons tid körde laget fast i den fria konstruktivitet som rådde. Det fanns inga tydliga riktlinjer och man litade på att spelarna skulle komma med kreativa lösningar på egen hand. Ofta spelades bollen och ansvaret ut på Niclas Alexanderssons högerkant. Det hade tydligen blivit bättre under Arne Elandsen. Men det var gamla vanliga Blåvitt mot ett försvarande bottenlag som visade upp sig i hemmapremiären. Det som skiljde sig från vanligheterna var att försvarsspelet var lika uselt som anfallsspelet var statiskt. Håkan Mild och Sebastian Johansson låg helt fel flertalet gånger och stod kvar på offensiva planhalvan när Assyriska erövrade bollen, satte upp den på en mittfältare eller anfallare som kunde sätta full fart mot den blåvita backlinjen som låg långt längre ner. De gånger de fyra kommit högre upp spelades bollen bakom backlinjen och det var bara en snabb och resolut Kalle Svensson som såg till att det inte föll fler och tidigare bortamål. Hade Peter Ijeh gjort mål på sina två stora chanser inledningsvis (ett halvvolleyförsök som räddades till hörna och ett friläge där Erland Hellström i bortamålet läste rundningen åt vänster förnedrande snabbt och enkelt) hade vi fått se en helt annan match. Nu spelade Assyriska istället bra i den medgång laget drabbades av.
Ettan: Bengt Andersson ska vara på avslutet. Att Andreas Haddad sköt hårt i steget ska inte spela någon roll från det avståndet och med den vinkeln, inte om man ska tillhöra det allsvenska målvaktstoppskiktet.
Tvåan: Fyra eller fem blåvita spelare. Bakom dem, två stillastående bortaspelare.
Trean: Boll mot vägg på Kalle Svensson, sedan knapp styrfart genom straffområdet och en glidtacklande Fredrik Risp innan bollen tofflades in en halvmeter till höger om Bengt Andersson.
Så där såg det ut och det är ingen lyckosam trippel om oförmågan att styra mot hemåtbackande bortalag återkommer likt ett Ryavallenspöke. Förhoppningsvis rivs den bort till vintern.
För ett Blåvitt som är slitet av krocken mellan allsvenskan och Royal League väntar nu svenska cupen mitt i veckan innan Hammarby gästar Gamla Ullevi. Och egentligen är jag inte orolig att IFK Göteborg kommer fortsätta på den inslagna linjen där de flesta just nu är övertygade överens om att det räcker att backa hem för att ta minst en poäng mot Blåvitt. Just Royal League mot Vålerengen visade på söndagens motsats. En andra halvlek mot ett av nordens bästa lag. IFK Göteborg för matchen, springer för varandra och gör det med fart. Mot ett lag som hade lika många försvarande spelare på rätt sida boll som Assyriska hade på söndagen.
"Vi kunde inte spela ut Brage, för helvete. Hur skulle vi då kunna spela ut Bayern München?" Pontus Kåmark i Blåvit gryning om IFK Göteborg på nittiotalet.
Oavsett om det är på samma väg som vi ska försöka vandra mot det senare motståndaralternativet så är det inte acceptabelt att förlora med tre-noll hemma mot Assyriska. Hur man ser till att inte förlora spelar ingen roll. Konstaterat är att man förlorar om man inte har "bevegelse" - det slipper knappast spelarna höra framöver.