Halmstad - Djurgården 3-1

"Om Gud hade velat att vi skulle spela fotboll i luften, hade han placerat målburarna där!"

Jag minns inte vem det var som sa detta, eller när, eller ens om citatet är exakt ordagrant rätt, men faktum är att det stämmer mycket bra. Målen står på marken, och det är längs gräset bollen ska rulla! Jag kan inte minnas en enda match på 2000-talet som Djurgården har vunnit genom ett monotont matande av långbollar och ungefär en halvtimme in på gårdagens match mot Halmstad insåg jag motvilligt att det var kört, ty bollarna ven fram och tillbaka över vårat stackars mittfält och inte en målchans skapades.

Hur blev det då såhär? Varför står vuxna människor, professionella fotbollsspelare, och envisas med en strategi som inte ens är nära att ge resultat?

Mycket beror på Halmstads tidiga ledningsmål. När Patrik Ingelsten nickade ner Halmstads första långboll till Yaw Preko som skickade in bollen i Djurgårdens mål bakom en grovt felplacerad (stå och trycka vid stolpen och lämna hela målet vidöppet, vad är det för stil?) och halvsovande Dembo Tourray gav det hemmalaget en chans att försvara till sig tre poäng.

HBK lät nämligen, som sig bör, DIF föra spelet efter ledningsmålet. Anförda av en mittfältstrio bestående av Markus Johannesson, Johan Arneng och Kári Árnason lekte sig gästerna fram till HBK:s straffområde gång efter gång och Søren Larsen gavs mängder med chanser att ta tillbaka gästerna in i matchen. Nej, så såg det såklart inte ut. Snarare var det så att backlinjen fick söka vägar att transportera upp bollen utan att låta fyrkantsfötterna på mittfältet röra den, det vill säga slå långt.

DIF hade två bra målchanser i första halvleken, först misslyckades Hysén med sin avslutning och sköt rakt på Conny Johansson, framspelad av Ba, och sedan nickade Larsen över mål på en hörna. Bortsett från det skapade man i stort sett ingenting. Halmstad spelade betydligt bättre och gav Dembo ett par chanser att revanschera sig för tabben, bland annat genom en räddning på ett friläge från Ingelsten.

Ut till andra halvlek kom ett mer försvarsinriktat HBK. Detta gjorde det givetvis inte lättare för DIF att få upp bollen och i den 60:e minuten kunde hemmalaget peta in tvåan bakom Dembo efter en kontring tagen direkt ur instruktionsboken.

Byten gjordes i DIF. Magro kom in, Kusi-Asare, likaså. Elias Storm flyttades även upp som forward. En vaken betraktare kunde se vartåt detta barkade, två starka huvudspelare där fram, ännu fler långbollar! Jag undrar verkligen varför Magro ens fick beträda gräset när det var så pinsamt uppenbart att Jonevret helt förkastat det spelsätt som hans egenskaper passar...

I stället för en nickskarv fram till 2-1 (inte för att jag hade förväntat mig det, men ändå...) kom 3-0. Björn Anklevs klack var visserligen snygg, men det är otroligt hur Fredrik Stenman och Toni Kuivasto helt kan stanna upp och stå och vinka åt den assisterande domaren för att visa att de minsann tyckte att Ingelsten var offside istället för att sätta efter denna! Nu var han inte offside och fick titta upp och sikta både en, två och tre gånger innan han placerade bollen bakom en chanslös Dembo medan Stenman och Kuivasto stod som ett par fårskallar och undrade varför domaren inte blåste.

Mot slutet lyckades faktiskt DIF få in en boll. En av få djurgårdare som inte gjorde bort sig fullständigt, Søren Larsen, tog emot ett inspel från Kusi-Asare och placerade in tröstmålet med högerfoten. Man var dock aldrig nära att få in ännu en reducering, istället fick vi djurgårdare hoppas att vi skulle bli skonade från ännu ett baklängesmål när Anklev tog emot en genomskärare och tvingade Dembo till en fin räddning i matchens slutminuter.

Visserligen var detta blott den andra matchen på säsongen och det är alldeles för tidigt för att såga årets trupp, spelsystemet och tränaren. Dock tål att påpekas att de enda jag ger snudd på godkänt mot Halmstad är Larsen och Concha, att mittfältet med en spelare bakåt istället för två inte direkt förbättrar uppspelen genom mitten och att Kjell Jonevret i det närmsta verkar kär i Markus Johannesson.

Dagens match kunde jag se på grund av att ett sargat knä omöjliggjorde träning. Med facit i hand hade jag hellre spelat med ett brutet ben än sett Djurgården tjonga bort tre poäng! Nej, nu överdrev jag såklart, men faktum kvarstår, det såg stundtals plågsamt dåligt ut. Säsongen är lång och vi får hoppas att gårdagens match var en tillfällighet, mot ÖIS vill vi se bollen passas ända in över mållinjen!

0 kommentarer