Reportage: Mattias Jonson - en vilja av stål rostar aldrig (del 2)
På planen är han viljan personifierad i Djurgårdens lagbygge, privat bjuder den ödmjuke familjefarsan gärna på sig själv. Möt Mattias Jonson - Djurgårdens egen Dr Jekyll/Mr Hyde - i ett reportage om hur en Kumlason blev en av Sveriges mest uppskattade fotbollsspelare över en natt.
Portugal, mars 2008 - Möte med Mr.Hyde
Solen steker över den gröna mattan och de 22 spelarna svettas ihärdigt på Browns Clubs fotbollsplan fastän vi bara är en bit in i andra halvlek. Djurgården spelar sin första träningsmatch på riktigt gräs men har allvarliga problem mot ett taggat GAIS. Man springer och springer utan att få till något spel och en av dem som springer mest men som knappt har fått låna bollen ännu är Mattias Jonson, som för dagen testas i en offensiv mittfältsroll. Ett spännande test tyckte både tränarna och Jonson själv innan matchen, men när han byts ut i den 55:e minuten går han rakt av planen med bestämda steg och verkar inte helt nöjd. Jag försöker med några uppmuntrande ord men det tycks inte bita på den av värmen illröde närkingen.
- Nej, fyfan vad usel jag var!, väser han ur sig i farten.
Jan Tauer berättade i en intervju med Expressen 20/4 i år att det bor en liten djävul i hans kropp. Att Mattias Jonson har en djävul i sin kropp kan ingen som har träffat honom personligen påstå. Men när den sympatiske och självdistanserade Kumlasonen tar klivet in på fotbollsplanen och är det som att Dr Jekyll förvandlas till Mr Hyde. Det pojkaktiga leendet och ödmjukheten ter sig väldigt avlägset när Mattias i hänsynslös självplågeri kastar sig in i närkamper med, och ibland kör över en och annan, motståndare.
- Det är sådan jag har varit och det är sådan jag är. Det är svårt att förklara... ...men jag vill väldigt gärna visa mina lagkamrater att det bara är att "köra". Samtidigt tycker jag att det är skönt också, även om det bara är en träningsmatch. Oavsett motstånd går jag alltid in för att ta ut mig 100% i matcher. Jag dribblar inte av tre man och dunkar upp bollen i krysset, utan jag har alltid levt på min inställning och det är nog min största styrka som fotbollsspelare.
Kan du hålla med om att du är lite av en Mr Hyde på planen och Dr Jekyll utanför?
- Haha, jo absolut. Det är något som händer i kroppen när man går ut på planen, det känner jag alltid. Man kan tycka det är konstigt att man inte har lärt sig vissa saker. Vissa sidor har man väl förstärkt också, till exempel att man snackar lite mer på planen och försöker njuta också, medan man har tonat ner tjafsandet lite. Men det är fortfarande otroligt viktigt för mig att vinna.
- Jag kan känna att jag går över gränsen ibland men jag tycker ändå att man har rätt att spela stenhårt i 90 minuter. Men efter matchen ska man kunna ta i hand och tacka för matchen. Det kanske låter gammalmodigt men jag kan irritera mig på att andra inte gör det, det känns nästan lite barnsligt. Man måste kunna stå upp och erkänna att man förlorat.
Hur känns det då när du ser unga, jättelovande, bolltalanger misslyckas bara för att de har dålig inställning?
- På ett sätt skiter jag i det, det är deras ansvar. Visst har man sett talanger som inte vågar ta för sig eller som bara skiter i för att de är nöjda med hur de har det. Man har tänkt ”han tog inte chansen, nähä, vad gör han om fem år då? Vad har han för planer liksom?” Vissa har fått en sådan otrolig chans, nästan har fått talangen slängd på sig, och när de inte ens försöker tycker man det är svagt.
Trots din seriösa inställning på planen har du alltid varit otroligt lättsam vid sidan av, du driver gärna med dig själv?
- Ja, ironin har man väl inte tappat helt. Jag tror nästan att jag använder mig ännu mer av den idag. Jag tycker om att snacka och håna andra, eftersom jag vet att andra klankar ner på mig också. Jag trivs helt enkelt med den sortens humor. Visst har det hänt att man har gått över gränsen också men då är jag den första att be om ursäkt. Men motspelarna brukar tycka det är ganska lugnt, jag säger ju aldrig något aggressivt eller så. Sen är det klart att man inte är den mest omtyckta spelare i Allsvenskan, det har man fått höra.
Har inte det att göra med att du är jobbig att möta då?
- Jovisst kan det vara så också, då är det absolut något bra. Sen kanske man inte vill vara någon gris i andras ögon, det hade man gärna sluppit, haha.
Relationen med Hareide och ännu en guldmiss
Under nya tränaren Åge Hareide växte Mattias Jonson som spelare. Helsingborg gick över från 3-5-2 till 4-3-3 och Mattias fick sin plats till vänster i tremannaanfallet, men huserade också på mittfältet titt som tätt. Helsingborg gjorde en Örebro á la 1994 och spelade offensiv, underhållande fotboll och såg länge ut som ett mästarlag. Men precis som Örebro fyra år tidigare missade man guldet i sista omgången – mot nedflyttningsklara Häcken. Istället tog AIK hem guldet.
- Då fick man skämmas när man kom hem till Helsingborg, och det var med all rätt. Vi hade inte gjort vårt jobb när vi förlorade mot Häcken. Det var riktigt surt, den här gången hade vi det dessutom i egna händer till skillnad från 1994 med Örebro.
Men Mattias Jonson skulle få sitt efterlängtade guld. Året därpå tog Helsingborg revansch och snuvade AIK på guldet i sista omgången. Ett offsidemål signerat Arild Stavrum avgjorde matchen borta mot IFK Göteborg och det räckte för att få lyfta bucklan.
- Det var en oerhört skön revansch, speciellt som vi vann guldet på ett offsidemål. Det var mitt första guld men det var snarare en lättnad än en skön känsla att äntligen vinna det där guldet.
Åge Hareide hade fullbordat sitt jobb med Helsingborg och fick ett oemotståndligt erbjudande att flytta till Danmark för att ta över storklubben Bröndby. Från Molde till Helsingborg hade han tagit med sig skyttekungen Arild Stavrum. Nu ville han ha med sig sin nya favoritspelare. Åge tog ett snack med Mattias efter en träning.
- Om du vill prova något nytt så tar jag gärna med dig över till Danmark, sade han.
Mattias behövde inte fundera länge.
- Det är ju väldigt bra när en tränare vill ha dig och Åge har betytt otroligt mycket för mig. Visst, det finns inga garantier för att du ska spela, men man har åtminstone bra förutsättningar och Bröndby var på så sätt ett ganska lätt val. Köpenhamn var fortfarande nära hem och självklart var det ett ekonomiskt lyft med tanke på skatterna där borta.
I november 1999 blev affären klar och Helsingborg kunde tillgodoräkna sig själva en miljon kronor för Mattias. En vecka senare skrev Arild Stavrum på för Aberdeen och strax därefter försvann Magnus Powell och även Kenneth Storvik, som har en av historiens kortaste karriärer i Djurgården.
Mardömsstarten i Bröndby
Till Bröndby flyttade även svenskarna Krister Nordin och Magnus Svensson i samma veva. Återigen pekade karriären spikrakt uppåt för Mattias, som nu hade fyllt 26 och fortfarande hade sina bästa år framför sig. Men flytten till Bröndby och Danmark blev till en början ingen dans på rosor. SAS-ligan spelar som bekant höst/vår istället för vår/höst och Mattias kastades rakt in i hetluften. Efter en lång säsong i Helsingborg orkade han inte ladda om, och våren 2000 och hösten därefter blev riktigt tung.
- Det är en annan mentalitet i Danmark och språkmässigt var det rent ut sagt åt helvete. Jag förstod ingenting i början och använde mig av engelskan. Förväntningarna på oss svenskar var väldigt höga och är du utländsk fotbollsspelare i Danmark är du inte värd någonting om du inte presterar. Jag var bänkad ofta under både våren och hösten och det kändes som att ingenting fungerade just då. Personligen var starten i Bröndby den tuffaste tiden i min karriär.
Sittandes på bänken i sin djupaste svacka, i en bortamatch mot Hamburg under hösten 2000, fastnade Mattias med ögonen på en bandroll som fyra danska killar på läktaren hade rullat upp. På den stod "Mattias Jonson Hardcore Fanclub". Mattias trodde inte sina ögon.
- De startade inte den där fancluben för att jag presterade utan på grund av mitt utseende. Jag hade en lite lustig frisyr på den tiden och var tydligen lik en sångare i någon brittisk grupp. Det kvittade just då, det gav mig en otrolig kick att det faktiskt fanns några danskjävlar som uppskattade en. Efter den incidenten vände det helt för mig.
På 29 matcher under 2000/2001 tangerade Mattias sitt målrekord från Örebro med 14 mål och säsongen efter hjälpte han Bröndby till sin första titel på fem år efter tre raka andraplaceringar. Inför 30 000 fanatiska fans säkrade Bröndby titeln i sista matchen på hemmaplan på målskillnad före rivalen FC Köpenhamn.
- Det var nog det mest extrema guldet i min karriär. Att få lyfta bucklan hemma på Bröndby Stadion inför alla fansen... det var helt sjukt. Bröndby var en speciell förening med speciella fans.
Mattias hade gjort sig ett namn i Bröndby och sommaren 2002 stod han inför ett vägval då kontraktet löpte ut efter säsongen. Tyska Bochum anmälde ett sent intresse av Mattias tjänster men Bröndby ville allt annat än förlora sin favoritspelare och gav Mattias ett kontraktsförslag. AIK:s värvningsansvarige Stefan Söderberg hade fått nys om situationen, lyfte luren och ringde upp Danmark. Men det var för sent. Mattias hade redan bestämt sig och förklarade att han höll på att förhandla om ett nytt kontrakt.
- Jaha, då vet jag vad det handlar om. Då lägger vi ner det här direkt, var "Hattens" snabba replik.
Söderberg var väl medveten om skatteskillnaderna i Danmark och Sverige för fotbollsspelare och resultatet av kontraktsförhandlingarna föll minst sagt väl ut för Mattias del. Enligt danska tidningen BT var Mattias Jonson i och med det nya kontraktet bäst betald i danska ligan med en årslön på ungefär 3,5 miljoner svenska kronor.
- Det vet jag inte själv om det stämmer, men det är klart att jag satt i en bra sits när andra klubbar ville ha mig och Michael Laudrup och "Faxe" Jensen gärna ville att jag skulle stanna. Tyskland lockade inte speciellt mycket i det läget och det hade inte varit schyst mot Bröndby heller. Dessutom var Köpenhamn en perfekt stad att bo i och att spela i ett lag som satsade hårt säsong efter säsong var precis vad jag ville ha. Men visst spelar pengarna en stor roll också, erkänner Mattias.
Planen var att fullfölja det nya treårskontraktet och därefter flytta hem till Sverige för att avsluta karriären, men en landslagskompis på andra sidan Nordsjön ville annat.
Mattias om fritiden
Mattias hängivenhet för själva fotbollsspelandet kan omöjligt ifrågasättas, men längre än så sträcker den sig inte. På fritiden finns det bara en sak som gäller.
- Familjen slukar nästan all min fritid, så är det. Jag tycker om att umgås med dem och passar på extra mycket nu när det är semester eller på försäsongen. Visst kollar jag på en del fotboll också men egentligen bara de stora lagen. Jag skulle aldrig sätta mig och se en match mellan två mittenlag i Serie A.
Vilka andra idrotter tycker du är kul?
- Jag tycker att det är skitkul med tennis. Jag spelade lite nere i Portugal, annars är det sparsamt med den biten. Man kanske kan hålla igång lite med det och squash efter karriären istället för att löpa i spåret. Om kroppen håller, haha.
Men du hade en lovande hockeykarriär på gång också?
- Jo, jag kom med i Närkes TV-pucklag när jag var 15 år och det har inte alltid varit självklart att det skulle bli fotboll. Jag tycker fortfarande det är kul med hockey även om det inte är så lätt att dra ihop ett gäng och lira. Men efter att jag flyttade till Örebro och började spela fotboll där, efter TV-pucken, växte det fram att jag skulle satsa på fotboll. Det kändes som att jag hade större chans att lyckas där.
Känner du att du har fått offra mycket för fotbollen?
- Jag kan ibland känna att man har offrat den sociala biten för fotbollen. En av mina bästa polare spelade innebandy på hög nivå i Karlstad, och nu när karriären är över har han sitt vanliga jobb måndag till fredag, sen har han helgen ledig att träffa polare och festa eller göra vad han vill. Han brukar säga till mig att "det där du gör skulle jag aldrig klara av", och jag kan erkänna att man faktiskt skulle vilja vara i hans skor ibland.
- Å andra sidan har fotbollen gett mig väldigt mycket, även sett till den sociala biten. Jag trivs otroligt bra i fotbollsmiljön; i omklädningsrummet och jag älskar att träna och spela matcher, framför allt att träna. Jag gillar själva grejen att man är ett gäng killar som går ut och kämpar för ett mål man har tillsammans och jag har haft förmånen att träffa många otroligt bra människor under resans gång, vissa har blivit till vänner för livet. Vissa har man tyvärr tappat på vägen också.
Men du verkar ha en god relation med Mathias Svensson?
- Ja, även om vi bara spelade ett år tillsammans blev Mathias en otroligt god vän till mig. Vi behöver inte prata så jätteofta men när man väl ses så hittar man varandra direkt och det känns som om man egentligen pratar varje vecka. Vi är nog ganska lika också. Jag träffade honom på ett bröllop när han hade bestämt sig för att lägga av; han sa till mig att "det här håller inte längre", och det syntes på honom att det gjorde ont att ta det beslutet. Det är tråkigt när kroppen tvingar en till att ta sådana beslut. Än har det inte hänt för mig.
Vad hade du gjort om du inte hade blivit fotbollsproffs?
- Ärligt talat har jag absolut ingen aning, men jag antar att det hade varit något annat inom idrotten. Nu ska jag inte börja lova att jag kommer att fortsätta inom idrotten efteråt, jag kanske har tömt mig helt då. Eller så känner man suget ännu mer, vem vet? Men ännu har jag ingen plan om vad jag ska göra efteråt.
Du har gått en företagsutbildning via Djurgården. Hur var det?
- Ja, vi var ett gäng på 8-10 personer från fotbollen och lika många från hockeyn som gick på en affärsskola som Djurgården ordnade genom två av sina sponsorer i fjol. Det var otroligt kul och på en bra nivå, inte överdrivet seriöst. Vi fick träffa flera höjdare och syftet var väl främst att knyta affärskontakter. Man har ju halva karriären kvar och någonting måste man göra sedan, och det här vore ganska intressant.
Drömmen om Premier League blir sann
Ibland är det riktigt bra att ha en kompis som lägger ett gott ord åt en när man minst anar.
Mathias Svensson, jämngammal med Mattias Jonson och sedermera en av hans bästa vänner, var med och tog upp Norwich till Premier League 2004. Truppen var tunn och nu behövdes smarta förstärkningar. Managern Nigel Worthington rådfrågade spelarna och när Mathias fick nämna ett namn blev det Mattias Jonson, som nu var ett namn även internationellt efter målet i EM. Allting gick väldigt snabbt: på två dagar hade Mattias rest till England, genomfört läkarundersökning och skrivit på kontraktet som sträckte sig över två säsonger. Övergången uppgavs kosta Norwich 12 miljoner kronor.
- Den övergången var inget jag hade räknat med vid 30 års ålder. Drömmen hade varit att någon gång spela Premier League även om allt jag visste om Norwich då var att de precis hade tagit sig upp från Championship. Att Mathias låg bakom övergången fick jag veta först efteråt. Han visste väl om min situation i Bröndby och att spelare i Norden inte var så fasligt dyra.
Även i sin nya klubb Norwich kastades Mattias rakt in i hetluften och fick en tuff inledning. Han började träna med laget på måndagen, fem dagar innan helgens ligapremiär mot Cardiff som han spelade från start. Omställningen till Premier League var inte så lätt som han först trodde.
- Jag tyckte att jag kom i ganska bra form, men de kunde lika gärna ha plockat av mig efter 25 minuter i premiären. Det var en otrolig omställning tempomässigt, det kanske berodde på att man var spänd också. Det tog säkert 2-3 månader innan jag kom in i tempot och kunde börja konkurrera på allvar.
Norwich inledde säsongen med åtta raka förluster och var under en period den sämsta nykomlingen i Premier Leagues historia, poängmässigt sett. Men på vårkanten hände något – Norwich hade sakta men säkert jobbat sig in i Premier League-tempot och började rada upp segrar, bland annat hemma mot Manchester United. Till sist blev det ett bekant scenario för Mattias: hela lagets säsong skulle avgöras i sista matchen. Men mot Fulham vek Norwich ner sig och förlorade med hela 6-0. Ridå ned. Mattias vill dock minnas tiden i Norwich på ett annat sätt.
- Om du frågar mig rakt av hur det var i Norwich skulle jag svara fantastisk. Sen kan man säga att det inte stämde alls spelmässigt. Vi spelade med en helt annan press på oss i Norwich än vad jag hade varit van vid tidigare, det var speciellt på det sättet också. Tanken var ju att vi skulle kriga oss till poäng för att försöka hänga kvar. Det var en otroligt lärorik tid, även socialt där jag och Mathias (Svensson) hängde mycket med Tomas Helveg också. Vi hade en fantastisk gemenskap tillsammans.
Det blev bara en säsong hos "Kanariefåglarna" för Mattias del. Thomas Helveg flyttade till Tyskland och på sommaren bestämde sig även Mathias Svensson för att flytta hem tillbaka till Sverige och Elfsborg. Helt plötsligt var Mattias ensam kvar.
- Då tänkte man "fan vad trist". Men faktum är att de 3-4 veckorna jag var ensam kvar i Norwich av oss nordbor var de mest utvecklande för mig. Jag blev tvungen att kliva in i laget på ett helt annat sätt och ta för mig, inte minst verbalt i omklädningsrummet. Det fanns ingen kvar heller som stöttade en eller som man kunde garva ihop med åt hur tokiga engelsmännen var. På det sättet blev det några oerhört bra veckor för mig personligen, även om beslutet att flytta till Djurgården – framför allt i efterhand – känns helt rätt. Att spela 46 matcher i Championship sliter också något oerhört på kroppen, dessutom är det svårt för laget att ta sig tillbaka igen.
< Tillbaka till del 1 >
< Fortsättning del 3 >
