Reportage: Mattias Jonson - en vilja av stål rostar aldrig (del 3)
På planen är han viljan personifierad i Djurgårdens lagbygge, privat bjuder den ödmjuke familjefarsan gärna på sig själv. Möt Mattias Jonson - Djurgårdens egen Dr Jekyll/Mr Hyde - i ett reportage om hur en Kumlason blev en av Sveriges mest uppskattade fotbollsspelare över en natt.
Sommaren 2005 – Mattias blir blårandig
Efter den tunga säsongsavslutningen med Norwich åkte Mattias på semester till Spanien med familjen för att komma bort från verkligheten och få några veckors lugn. Ensam kvar i Norwich, med galna britter och krävande fans, inställd på en tuff Championship-säsong där förväntningarna var tydliga: laget skulle tillbaka till Premier League. Men ett kort telefonsamtal från en VM 94-hjälte skulle öppna helt nya dörrar.
- Det var faktiskt Martin Dahlin som tog kontakt mig när jag var på semester i Spanien. Han ville mest höra sig för om det fanns ett intresse från min sida att spela för Djurgården, och självklart fanns det. Jag kan tänka mig att Djurgården hade frågat honom om hjälp eftersom han har en hel del kontakter i England.
Allting gick väldigt snabbt. Genom riskkapitalbolaget Djurgården Fotboll AB kom Djurgården överens med Norwich om en deal på ca 9,5 miljon kronor och Mattias kallades upp till Stockholm för att diskutera ett kontrakt. För sin signatur på ett 3,5-årskontrakt erhöll Mattias en saftig sign on-bonus och på fyra dagar hade livet tagit en helt ny vändning. Han var inte ensam om att vända hem; förutom bästa polaren Mathias Svensson hade även Anders Svensson återvänt från Premier League till Elfsborg, Anders Andersson bytte Portugal mot Malmö och Babis Stefanidis tog klivet över sundet från Bröndby till Helsingborg. Djurgården hade återigen spänt musklerna och förhoppningarna om att man nu skulle återta SM-bucklan med hjälp av Mattias rutin var höga.
- Jag kände aldrig riktigt av de förväntningarna, men å andra sidan gick det ju otroligt dåligt i början. Jag tänkte att "det här ska man ändå klara av", men det var inte så lätt som man trodde. Mathias Svensson hade ju också ett katastrofalt dåligt år i Elfsborg och till min fördel var att jag kom till ett lag som hade det rätta flytet så jag kunde hänga med och komma in i det sakta men säkert. Malmömatchen var lite av vändningen, efter det gick det bättre och bättre.
I de två första matcherna såg Mattias ganska seg ut, men i takt med att matchträningen infann sig kom också Djurgården in i en positiv trend. Efter fem raka segrar, däribland mot Malmö på Stadion då Mattias gjorde sitt första mål: en sträckt vrist som satt säkert i hörnet, bäddade man för ännu ett SM-guld som säkrades i sista bortamatchen mot Örgryte.
- Det var ganska lättsamt att vinna guld med Djurgården jämfört med mina tidigare guld. Ibland kan det vara så att det blir lite krystat liksom, men med Djurgården var det ren och äkta glädje efter 0-0 på Ullevi. Det var ett sånt jäkla skönt och härligt gäng man hade kommit till. Jag hade bara varit där ett halvår men kände mig ändå delaktig, menar Mattias, trots att han hade behövt två matcher till för att själv få någon guldmedalj.
2006 – det förlora(n)de året
Bilden är väldigt talande. För Mattias Jonson, men också hela Djurgårdens år 2006. Laget har precis förlorat bortareturen i Champions League-kvalets andra runda mot Ruzomberok efter ett sent mål och är utslagna ur turneringen. I Allsvenskan går det väldigt trögt och att försvara fjolårets guld ser inte ut att finnas på kartan. Chansen till upprättelse fanns i Champions League-kvalet, men inte ens där lyckades man rädda upp säsongen.
- Vi kom ner till Slovakien i returen med ett ganska bra läge efter Enricos mål (1-0 på Råsunda). Men en kvart i matchen hade vi två mål i arslet, sen blir Johannesson utvisad och då var det lagom kul. I andra halvlek får Jones iallafall på ett skott som tar på två backar och lobbas in i mål och då är vi faktiskt vidare. Men så gör de ett mål på slutet. Det känns det som att det speglar hela den säsongen på ett sätt. Man har inte råd att göra minsta misstag på den nivån, det är så helt enkelt.
Säsongen började tungt för Mattias som redan i premiären blev utvisad och avstängd i två matcher efter att ha kommit sent in i en närkamp med Hammarbys försvarare Gunnar Thor Gunnarsson. Kräftgången fortsatte för både Djurgården och Mattias del. I första derbyt mot AIK förlorade man med 3-1 efter en riktig plattmatch och strax efter Champions League-fiaskot förlorade man det andra med 1-0, då Mattias var avstängd. Kjell Jonevret fick sparken och Anders Grönhagen ersattes som provisorisk tränare de sista matcherna av säsongen.
- Ingenting under säsongen 2006 kändes rätt. Även om vi vann matcherna var det en nästan rutten känsla. Det var en sådan skillnad jämfört med 2005 då vi bara gick in på planen, sket i allt och sprang över motståndarna. Jag kan inte ge någon riktig förklaring till varför det var så, mer än att vi är ett stort antal spelare som verkligen underpresterar. Sen är det lätt att hoppa på Jonevret, Rehn och Sandberg men till syvende och sist var det vi spelare som inte gjorde vårt jobb. Det kommer jag alltid att hävda.
Djurgården slutade som bekant på en undermålig sjätteplats. I media spekulerades det i att Mattias var ett felköp, att han var mätt på framgångar och inte tillförde Djurgården den spetskvalité som behövdes. Sanningen var nog snarare att han ensam inte kunde lyfta ett tidigt sjunkande skepp. Dessutom fick han en, i många ögon, opassande roll på högerkanten i Djurgårdens tremannaanfall. Mattias var inte längre lika snabb och gick inte förbi sin back lika enkelt som förr. Han skulle vara med på topp och stångas med backarna och vinna dueller.
- Jag kan känna själv att när laget fungerade optimalt spelade jag också bra, men det är klart att man inte är lika rapp idag som när man var 26 och då kanske jag hellre skulle ha spelat centralt. Jag har alltid trivts bra på topp och framför allt på senare år har jag känt att jag gärna spelar mer centralt och längre fram så man kan vara där uppe och "bråka". Jag är inte spelaren som går runt sin motståndare lika enkelt längre, så är det bara.
Revolutionen och revanschen 2007
Djurgården hade varit den ostoppbara maskinen på 2000-talet; elva ständigt springande järnkaminer som bara växte ju längre matchen led. Fart och fläkt framåt, ibland så mycket att det slank in ett mål bakåt ibland. Men sällan var det fara på taket. Maskinen fortsatte tugga, mala ner och skita ut motståndarna tills SM-guldet var säkrat. Då kunde man kosta på sig att låta sin målvakt slå straffsparkar när man ändå vann med 8-1.
Nu var allt som bortblåst. Bortsett från 2004 som blev ett ganska naturligt mellanår hade Djurgården inte råkat ut för ett större debacle på tio år. Man behövde hitta tillbaka till grunderna, inte minst självförtroendet och glädjen på planen för att kunna bygga på något nytt. Revolutionen stavades Siggi Jónsson och Paul Lindholm. Den finsk-isländska duon tillträdde till säsongen 2007. Båda var överens om att införa disciplin och noggrannhet samtidigt som man ville fortsatta hålla en bra stämning i omklädningsrummet.
- Visst har man upplevt förändringar. Med ett tränarbyte blir det en ny chans för alla spelare att visa upp sig och slå sig in i startelvan. Den stora uppgiften i Djurgården var att få tillbaka glädjen i spelet som vi förlorade under 2006 och självklart börja vinna igen. Men framför allt att hitta tillbaka till att jobba för varandra. Men man kan ju tycka att vi är vuxna människor och att det inte ska behövas pekpinnar, men kanske var det just pekpinnar som behövdes. Siggi och Pålle jobbar på sitt sätt och det har visat sig vara bra, Jonevret hade sitt sätt och vi nådde fina framgångar även med honom, menar Mattias som vill lyfta fram Siggis förhållande till spelarna:
- Det är jävligt lättsamt med Siggi, han är otroligt duktig på att "ta spelare"; den personliga kontakten. Pålle också, på sitt sätt, men Siggi är speciell. Sen vet man att när det väl är allvar, då är det allvar. Han kan dra ett skämt fem minuter innan match men när man är ute på planen då vet man vad som förväntas av en.
- Siggi alltid är ärlig och rak, och det gillar jag verkligen hos honom. Han kräver inget av dig som du inte kommer klara, utan att du gör vad du kan och går in för det till 100%. Gör du det så får du också en massa cred tillbaka. Det går att vara väldigt ärlig mot dem också. Det kanske är den gamla skolan, men det är så jag är upplärd och det trivs jag med.
Med Siggi och Pålle skapades det nya Djurgården. Ett hårt arbetande, på många sätt engelsktinspirerande lag med hög lagmoral, något som passade Mattias som handen i handsken. Publiken bjöds på praktspel i de tidiga hemmamatcherna mot Halmstad och Helsingborg, där Mattias var smått fantastisk, så bra att han fick en femma i Forum 1891:s spelarbetyg och att det viskades om en comeback i landslaget. Sitt bästa minne från säsongen hämtar han dock från läktarplats.
- Fjolåret var en ganska rolig säsong där vi hade ett par fina glädjestunder, inte minst på Stadion. Dessvärre missade jag 8-10 matcher på grund av skador. Det starkaste minnet jag har från den säsongen är när jag satt på läktaren hemma mot Elfsborg och vi vänder 0-1 till 2-1 på de sista fem minuterna. Det kändes som hela Stadion lyfte efter Tonis mål. Säsongen var bra på många sätt men ska man vinna måste man vinna mot de sämre lagen också. Att prestera mot topplagen kan man alltid göra, men att vinna de här måstematcherna är minst lika viktigt, säger Mattias och syftar på matcherna mot Brommapojkarna som kostade Djurgården guldet.
Stockholms Stadion, april, 2008
Vi står som vanligt och trängs i Stadions tegelfärgade spelargång efter matchen med journalister, materialare och andra djurgårdsprofiler som är framme och ryggdunkar alla spelare som hänger med huvudet. Precis som en månad tidigare har Djurgården spelat oavgjort mot Magnus Pehrssons GAIS. Men allt är sig inte likt. Mattias Jonson är ingen Mr Hyde denna gång. I svart kostym står han lutad mot en pelare, svarar lugnt på frågorna om hur det var att spela central anfallare och hävdar till journalisternas spridda skratt att "om den där iskalla killen på topp hade satt åtminstone en av chanserna hade vi vunnit". Givetvis var det Mattias själv som var killen på topp.
- Visst hade man gärna satt någon av de där chanserna, men om jag fick välja kommer jag hellre till chanser och bommar än att jag inte skapar något.
Fullträffen kom i hemmamatchen därefter, mot Ljungskile. Samtidigt drog Mattias till ljumsken, något som visade sig vara en bristning, vilket gjorde att han missade resterande matcher fram till EM-uppehållet. Djurgården tappade därmed ytterligare en stark karaktär och inte alltför överraskande började resultaten gå mot laget.
- Det har blivit en liten nedåtresa på slutet och det är otroligt frustrerande att sitta och kolla matcherna på TV och inte kunna påverka, det är något jag inte gillar. Sen blir det svårt för mig att yttra mig om insatserna eftersom jag vet hur det känns när det går så dåligt som det gör. Själv har jag verkligen inte överpresterat såhär långt innan skadan. Men visst var det riktigt skönt att göra mål mot Ljungskile.
Hur ser du på skadan?
- Det känns bra att jag iallafall får tid att läka ut ljumsken helt nu och inte behöver slå upp den som jag gjorde i fjol. Jag både tror och hoppas att vi kan lyfta efter sommaren med framför allt Aki och Daja som är tillbaka då. Killarna som har gått in istället har verkligen gjort de bra och de vill inte förlora sin plats så vi kommer dessutom få mer konkurrens på träningarna. Förhoppningsvis kommer det att spegla av sig i matcherna.
Under våren har Mattias också hunnit med att skriva på ett nytt kontrakt. Det tidigare löpte ut efter säsongen. I och med det nya stannar Mattias även säsongen 2009 ut.
- Det känns jättebra. Både jag och familjen ville väldigt gärna stanna i Stockholm och avsluta karriären här, och då var det enda alternativet Djurgården. Nu blev det bara ett år även om jag gärna hade velat ha ett år till på kontraktet, men då vet man att iallafall spelar nästa säsong här så man inte behöver börja röra på sig ännu. Sen får vi se om det blir sista säsongen. Jag var i första hand mån om att få det här kontraktet klart.
Du känner fortfarande sugen och att kroppen orkar?
- Känslan som den är idag är att jag inte har några problem att spela den här säsongen och ytterligare ett par på den här nivån. Visst kan det komma att hända saker på vägen som gör att man får ta andra beslut men sett till motivationen är det iallafall inget problem – jag spelar gärna på den här nivån ett tag till. Det ska mycket till om jag ska ner till division 1 eller 2, där tränar de ändå fem-sex pass i veckan och då tar fotbollen en så pass stor tid ändå samtidigt som du ska ha ett jobb vid sidan av. Då kör jag hellre på så länge det går på den här nivån.
Kan du tänka dig att fortsätta inom någon annan roll i Djurgården?
- Det nämndes från båda håll under kontraktsförhandlingarna och det var positiva tongångar. Men vi har inte pratat något konkret ännu att "det här skulle jag vilja göra" eller "här har vi tänkt dig".
Intervjutiden med Mattias är snart slut men jag har fått många frågetecken uträtade. För att förstå hur en spelare som Mattias, som har blivit en favorit hos fans, tränare och styrelse i alla klubbar han spelat i, kan vara så uppskattad, måste man ta hänsyn till fler aspekter än bara det sportsliga. Mattas Jonson är en perfekt ambassadör för vilken klubb som helst med sin sportslighet och öppenhet mot media och fans, en glädjespridare i truppen och en fantastisk ledare på träningar och matcher med sin föredömliga inställning. Han är ingen bländande tekniker eller målkung, även om det trillar in ett och annat mål, men som tränare vet du alltid vad du får av Mattias. Han är katalysatorn som kan få de mer ojämna, matchavgörande spelarna att nå sina toppar genom att springa dem fria eller väcka sina lagkamrater till liv genom att sätta en tackling eller rädda en boll som håller på att gå ut till inkast. Att höra en 34-åring som spelat VM, EM och i Premier League erkänna att det "fortfarande händer något i kroppen när man går ut på planen" är i sig fantastiskt. Men själv verkar inte Mattias lika övertygad om sin storhet när jag försöker pressa honom på ett svar.
Du har varit bäst betald i danska ligan och alltid varit väldigt uppskattad hos tränare och fans. Djurgården betalade nästan tio miljoner för att få över dig till Sverige vid 31 års ålder. Varför tror du är du värd de här pengarna?
- Oh, det där är jättesvårt att säga... Om jag måste svara någonting får jag väl säga att den största grejen tror jag ändå är att jag ger i stort sett allt jag har. Det kvittar om det är träning eller match – man vet man får av mig. Det är samma sak i landslaget under Tommy och Lasse, de vet att de får mig som gör det här jobbet åt andra också. Jag försöker hitta något ord för det men det är svårt...
Något unikt är det iallafall?
- Haha, det tror jag inte.
Fem snabba med Mattias
Stockholm eller Örebro?
- Örebro kommer alltid vara hemma men Stockholm har allt. En fantastiskt vacker stad.
Zlatan eller Henke?
- Zlatan. Haha, det var en riktig tolkningsfråga. Det var ett svårt val; båda är två framgångsrika herrar men väldigt olika människor. Fast Zlatan är cool.
Volvo eller Mercedes?
- Volvo, jag har precis köpt en. Jag är inte den typen som glider runt i en Mercedes.
Royal League eller inte?
- Verkligen inte. Det är sunt förnuft bara, haha.
Öl eller vin?
- Öl, fast båda innehåller väl alkohol? Nej, jag skulle aldrig beställa ett glas rött i en bar till exempel. Jag tar hellre öl till maten också, men kan ställa upp på ett par glas om det är med familjen.
< Tillbaka till del 1 >
< Tillbaka till del 2 >
