Fotbollsvår Frusna tår
Det var inte bara tår, utan även våra leenden och spelarnas leder som var stela. Dagen som jag sett fram emot i veckor stagnerade.
Den dag som inträffar en gång om året, då "riktiga söderbor" kryper fram ur sina gömmor för att fylla Medis och Götgatan, och sig själva med en bira eller två.
Lattedrickare, nyinflyttade bönder och de trendmedvetna gömmer sig då i sina miljonkronors-bostadsrätter.
Stora grönvita familj! Sång och klapp i ryggen!
Så väckte vi alla söderkisar och bönor från deras vinterdvala i år igen. När klockan slår 18 stämmer vi upp i skönsång, bröl och en del obskyra visor och marscherar stolta, i våra Bajen -uniformer och lite runda under fötterna mot Söderstadion.
Och i lyckorus och annat rus glömmer jag för stunden att Kalmar är en svårknäckt nöt. Det är ju mitt Bajen som spelar, som jag våndats med sen jag va liten, röd och skrek högst i klacken. Det här kan bara gå bra, tänker jag i naiv eufori. Kära och blinda Hammarbyare är vi väl hela bunten just då?
Uppe på bron vänder jag mig om och ser hela havet av folk gungande komma emot mig, en fanatisk Bajensekt, på väg till väckelsemöte.
Vi skulle väcka vårat lag var tanken..
Sen vet ni resten.
En kvart in i matchen hade alla förfrusit, spelare i slow-motion, tiden stod still och fansen muttrade lite halvhjärtat (inget ont om klacken, de sjöng till slutminut som vanligt).
90 minuter av ren ångest och en Pablo som tänkte för länge eller inte tänkte alls. Och dessutom "otrevliga Bajare" som än en gång tyckte sig ha rätt att bua ut sitt lag. Trots en kämparinsatts mot ett hyfsat Kalmar som faktiskt slutade på en placering över oss i fjol.
Antiklimax!
Vad mer finns att säga?
Bättre lycka, match och stämning nästa gång.
Vi ses i Göteborg och andra hålor,
ibland framför Mondos storbildsskärm
och helst på Söderstadion.
