Måndag morgon: Krama inte sönder Zlatan
"Varken Bosse eller Zlatan har eller hade en medveten strategi. Det går inte att planera hur någon blir en myt."
När Zlatan Ibrahimovic (halva Milanos och hela Malmös gud) efter matchen mot Parma häromveckan, när guldet var bärgat till hans Inter efter ett zlataniskt inhopp, när han nyss gjort två mål, när hela världen låg för hans fötter – nåja, hela fotbollsvärlden – och allt var guld och gröna skogar, när alla ville krama honom och kyssa hans skor och kvinnorna slogs om att föda hans barn, när media stod där väntande; då muttrade han ”ni skriver och jag spelar” innan han vände journalisterna ryggen. Jag log för mig själv när jag hörde det och tänkte att myten Zlatan fortfarande lever. Jag hade börjat misströsta.
Zlatan är förutom en gudabenådad spelare också en mytisk figur, en levande legend, en fotbollens Bob Dylan. Det finns inte många sådana. Det gäller att vara rädd om dem. Omfamnar man dem för mycket, för hårt och för ofta försvinner de och blir till normala människor och normala människor finns det gott om, allt för gott om. Vi, normala människor, behöver myter. Vi behöver dem som sticker ut från den gråa massan: att prata om, att skriva krönikor om, sådana som alla vet vilka de är, oavsett fotbollsintresse, men som vi inte vet så mycket om.
Hur mycket jag än gillar och ser upp till Hasse Mattisson, Daniel Andersson och Jonatan Johansson med flera är dessa ändå inga som får min puls att sticka iväg i 230 bara för att de uttalar sig i media. Jag uppskattar deras vänlighet och 10 gånger av 10 underlättar de för mig att bidra med texter för er att läsa. Hade det funnits 22 som Zlatan i Malmö FF hade vi på Himmelriket fått ägna oss enbart åt krönikor och spekulationer. Eller påhittade intervjuer.
Men nu finns det inte 22 Zlatan i Malmö FF, för det finns inte så många Zlatan i världen att det räcker till mer än han i Inter. Och när han ber pressen (med finare ord) hålla käften (igen) är det back to basics. Den Zlatan som är myten Zlatan.
Han har hållit sig borta ett tag och nästan blivit människan Zlatan, han som har bjudit på sig själv och blivit omfamnad av nästan varenda journalist så hårt att till och med Jan Majlard emellanåt glömmer bort att skriva Rosengård i meningar som innehåller ett versalt Z. Zlatan har gett intervjuer åt de flesta som frågat (ja, inte Aftonbladet förstås). Han har signerat fler skor än vad som finns i ett medelstort land i Afrika. Myten var på väg att försvinna, i samma hastighet som Zlatans humör gentemot media förbättrades.
En annan mytisk person i den malmöitiska fotbollsvärlden är Bosse Larsson. Han gick också sina egna vägar. Vem älskar inte historien om hur han längtade hem till Malmö varför han övergav proffslivet och pengarna i Stuttgart? Hur han efter karriären drog sig tillbaka likt en Garbo och helst stod på Jägersro efter att ha hyrt ut grävskopor hela dagen? Han drog sig undan offentlighetens ljus, och även om han också var en gudabenådad spelare är det inte säkert att myten Bosse Larsson hade tagit sådana proportioner om han hade valt ett liv i MFF:s styrelse eller åkt runt i folkparkerna och sjungit visor om sitt liv.
Varken Bosse eller Zlatan har eller hade en medveten strategi. Det går inte att planera hur någon blir en myt. Det finns spelare som var på samma fotbollsmässiga nivå (om än inte jättemånga) som Bosse Larsson, men som sällan nämns, som nästintill glömts bort eller som blivit mer berömda för att de äger en restaurant i Stockholm.
Bosse och Zlatan är egensinniga människor, som går sina egna vägar, tar beslut utifrån vad som är bäst för dem själva eller deras närstående. Den ene valde ett liv så långt bort från rampljuset man kan komma, den andre ber emellanåt journalister hålla käften mitt i strålkastarskenet. En del av mig kan tycka att det är en barnslig sida hos Zlatan, han borde kunna stå över sådant.
Men en mycket större del av mig njuter när han gör det vi alla känner för ibland, men är för rädda för att göra. Han låter inte en jävel sätta sig på honom och han lever ett liv vi inte vet särskilt mycket om. Han är, liksom Bosse, ouppnåelig. Den dagen detta förändras, vilket det fanns tecken på, är det stor risk att en del av myten Zlatan försvinner. Kvar skulle i så fall finnas en av världens bästa spelare, vilket i sig inte vore illa, men eftersom vi alla vill ha en myt att tro på, tycker jag det vore synd om så skedde.
Hur många andra spelare i Sverige hade fått folk att vaka vid en dator bara för att Zlatan möjligtvis kunde öppna en garderobsdörr och titta in i en kamera? Hur många andra spelare hade fått folk att kika på rätt meningslösa klipp när Zlatan till slut stack in sitt huvud framför kameran och gjorde några miner? Hur många andra spelare hade kommit undan med det utan att verka kåta på uppmärksamhet? Inga, bara Zlatan. Bara Zlatan Ibrahimovic.
*************
Men hans knä, vad är det frågan om? Hinner det bli någorlunda bra till EM-premiären? Hinner det bli någorlunda bra till slutspelet överhuvudtaget? Så här ser ett understatement ut: Jag är orolig!
