Fotbollen, ishockeyn och pengarna
Halmstad Hammers tog hockey-Sverige med storm, men idag står klubben vid ruinens brant. Samtidigt tuffar HBK på i sin gamla vanliga, "tråkiga" takt.
Efter Halmstad Hockeyklubbs storhetstid i mitten av sjuttiotalet hade Halmstads hockeyentusiaster några magra år. Men mot slutet av nittiotalet hände något. Gamla avsomnande HHK började tuffa till sig, bytte namn till det mer tidsenliga Halmstad Hammers, och plötsligt var det hockeyfeber i stan. Alla pratade om Hammers, det blev inne att gå på matcherna i "Valhall", och med publiksiffror en bra bit över 2000 redan i division 3 uppmärksammades klubben också nationellt. Hjulen snurrade allt fortare. Allt mer och allt fler namnkunniga spelare knöts till klubben, sponsorerna hakade på framgångståget och sköt till kapital. Publiksiffrorna steg ytterligare i takt med att Hammers klättrade genom seriesystemet. Hammers hyllades för lanseringen av föreningen och för de häftiga och påkostade matcharrangemangen. Klubbens marknadsfolk geniförklarades. De flesta höll med om att idrott av idag är så mycket mer än bara en match. Det handlar om underhållning, om en show. Det är det publiken vill ha. Samtidigt tuffade HBK på i sin gamla vanliga "snåla" och "tråkiga" takt.
Och vilken show Halmstad Hammers bjöd oss på! Också jag var en av dem som rycktes med. Också jag gick och såg några matcher trots att jag inte är ett dugg intresserad av ishockey. Jag ville ha just det där man pratade om. Jag ville uppleva showen. Att själva spelet var, milt uttryckt, uruselt spelade inte så stor roll. Det var ju en show! Hög dunkande musik, laserljus, rök och cheerleaders. Wow!
Men efter de där tre, fyra besöken tröttnade jag. Den dunkande musiken var mest irriterande, cheerleader-tjejerna dansade i otakt och spelet på isen höll inte vad inramningen lovade. Sedan dess har jag följt Hammers på avstånd, främst via text-tv. När de vinner tycker jag det är roligt, när de förlorar tänker jag inte nämnvärt på det. Jag har dock förstått att de publika glansdagarna är förbi. Hippfaktorn är inte lika hög längre och verkligheten har sakta hunnit ifatt föreningen.
Trots sportsliga framgångar där Hammers nu har kvalificerat sig för Superallsvenskan är de flesta rubriker med anknytning till klubben numera dystra. Vi läser om konkurshot. Vi läser om kronofogdar och utmätning. Vi läser också om spelarflykt och styrelsemedlemmar som hoppar av. Läget är prekärt för föreningen. Hallandsposten rapporterar att Halmstad Hammers begärs i konkurs om inte dess skuld till kommunen är inbetald senast imorgon fredag. Det brinner med andra ord rejält i Valhalls knutar. De hårt ansatta klubbrepresentanterna måste nu inse allvaret i situationen efter att länge, åtminstone utåt sett, ha hållit masken och upprepat sitt mantra om tillförsikt och optimism. Inga stålar imorgon och - Halmstad Hammers begärs i konkurs. "Snåla", "tråkiga" HBK tuffar vidare.
"Upp till näringslivet"
Desperationen i Hammers-leden kan anas då man söker skyffla över ansvaret för föreningens fortlevnad på kommunen och näringslivet. "Nu är det upp till näringslivet att visa att man vill ha elithockey i stan", läste jag någon Hammers-representant uttala sig någonstans. Sorgligt. Mycket sorgligt. Nej, kära Halmstad Hammers, det är inte upp till näringslivet. Det är upp till er själva att reda ut vad ni själva har ställt till. Försök inte utmåla Halmstad kommun som boven i dramat. Det är inte stora stygga kommunen som inte ger anstånd med en fordran som bär skulden här, ty den bär ni själva genom att ha levt över era tillgångar. Det finns sötebrödsdagar, men så finns det också oår, och det ankommer på varje finansiellt sund organisation att anpassa verksamheten efter detta. Oavsett hur det går imorgon, oavsett om Hammers försätts i konkurs eller ej, är sötebrödsdagarna över nu. Namnet Halmstad Hammers är, åtminstone i mina ögon, nedsvärtat. Fartblindheten framstår som högst påtaglig. Budgetar verkar ha baserats på drömscenarion och sjukdomsinsikten har lyst med sin frånvaro. Nej, istället riktar jag blickarna mot Halmstad Hammers motsats. Mot en välskött, stabil förening. Mot det jag verkligen bryr mig om, respekterar och brinner för. Jag talar naturligtvis om HBK. Detta HBK som parallellt med Hammers bekymmer har tuffat på i sin gamla vanliga "fega" och "tråkiga" takt.
Konsekvens och kontinuitet
Halmstads BK har ofta fått utstå spott och spe, inte minst från riksmedia, för att föreningen inte satsar. Att satsa i detta sammanhang stavas, med medias måttstock, att värva dyra och etablerade spelare. Halmstad Hammers satsade. Att HBK:s talangfabrik spottar ur sig den ena landslagsspelaren efter den andra tas ingen hänsyn till. Den typen av satsningar uppmärksammas inte. De anses inte lika sexiga, inte lika djärva, som att hämta hem dyra föredettingar i slutskedet av sina karriärer. Istället har vi fått lära oss att HBK-modellen rentav är farlig för svensk fotboll. Ursäkta? På vilket sätt hotar Niclas Alexandersson, Fredrik Ljungberg, Petter Hansson, Mikael Svensson, Mikael Nilsson, Markus Rosenberg (ja MFF:are, vi tar åt oss av äran), Dusan Djuric med flera svensk fotboll av idag? På vilket sätt drar de ned svensk fotboll i skiten? Snälla förklara, för vi Bollklubbare ser inte logiken.
Min avsikt är alls inte att sparka på den som redan ligger, men vilken av klubbarna Halmstad Hammers och Halmstads BK som har gjort den bästa "satsningen" framstår som solklart. Kontrasten är enorm. Hammers står vid ruinens brant samtidigt som HBK står stolt med en silvermedalj runt halsen och fickorna fulla med miljoner. Men man skall inte förhäva sig. Situationen har inte alltid varit sådan. I HBK:s jubileumsbok står följande att läsa:
"Konsekvens och kontinuitet har varit två av Stig Nilssons ledord genom alla dessa år. Det har handlat om ett handfast och envetet klubbygge [...] där den krassa ekonomiska verkligheten har fått ange farten. För att ge sig ut på djupt vatten och med lånade pengar skynda på bygget har aldrig varit Stig Nilssons melodi. För honom har balans i ekonomin alltid varit en ledstjärna, och det är med en rysning han fortfarande minns de ledare som gick i personlig borgen och riskerade sin egen ekonomi för klubbens bästa."
Idag har Stig klivit åt sidan, men hans värderingar lever kvar. HBK:s förmåga att uppnå stora sportsliga framgångar och fostra spelare till duktiga allsvenska- och landslagsmässiga sådana, och samtidigt ha en stark och sund ekonomi är unikt i svensk klubbfotboll. Vi skall vara stolta över vår förening. Men låt oss komma ihåg att den ekonomiska överlevnaden alltid måste sättas i första rummet. Låt oss lita på HBK:s klubbledning som har lotsat Bollklubben fram till vad den är idag. Låt också belackarna prata. Låt dem skriva sina artiklar. Vi vet att HBK tuffar vidare. Vidare mot nya framgångar.
Och låt oss slutligen hoppas att Halmstad Hammers lyckas resa sig, precis som HBK gjorde, och påbörjar arbetet med att skapa en både sportsligt och ekonomiskt framgångsrik förening.
Heja Halmstad Hammers!
Heja HBK!
