Armbandskampanjen: när skenheligheten fick en färg
Sportbladets armbandskampanj mot våld har rönt stor uppmärksamhet. Bland annat har Malmö- och Elfsborgssupportrar kritiserat kampanjen som ett kommersiellt jippo. Undertecknad ber att få sälla sig till kritikerna.
Sportbladets senaste giv är alltså en kampanj, i vilken svenska elitfotbollsspelare tvingas posera med ett "antivåldsarmband" i tidningens egen rosa färg runt handleden. Kampanjen sägs av företrädare för tidningen vara motiverad av dess kärlek till fotbollen. Armbandskampanjen är dock förmodligen det mest cyniska och skenheliga som skådats från svensk press någonsin. Vi talar om en tidning som i sin retorik ständigt bidrar till mytifieringen av fotbollsengagemangets mest extrema uttrycksformer. Vi talar om en tidning som ytterst sällan belyser seriösa aktörers antivåldsarbete på gräsrotsnivå. Denna tidning vill nu - av idealistiska skäl - leverera en alldeles egen dräpare mot fotbollsvåldet. Tjänare!
Skenheligheten kan mätas
Graden av skenhelighet är faktiskt mätbar. När samhällsvetare studerar medias rapportering, mäts ibland det utrymme olika ämnen får i exempelvis en tidning. En jämförelse kan sedan visa hur stor vikt respektive ämne tillmäts av tidningens skribenter och ledning.
Låt oss, utan att en sådan mätning gjorts i det här fallet, fundera kring två frågor:
1) Hur mycket utrymme har våld kring fotbollen fått i Sportbladet det senaste året, jämfört med arbetet mot våld?
Vad säger ni - hurdan är fördelningen?
I sammanhanget ska det påpekas att det faktiskt funnits en del att skriva om beträffande antivåldsarbete den sista tiden. Exempelvis har supportrar i Malmö arrangerat manifestationer och konserter mot huliganism. I Götet har IFK Göteborg och Änglarna under vintern jobbat hårt tillsammans, vilket bland annat resulterat i gemensamma riktlinjer för ett arbete för ett sunt supporterskap.
2) Den andra frågan man kan ställa sig är: hur mycket utrymme har tidningens egen armbandskampanj fått i Sportbladet, jämfört med andra aktörers antivåldsarbete?
Vad säger ni om fördelningen här?
Hade frågan verkligen varit av vikt för tidningen, så kunde man ju ha väntat sig att alla antivåldsaktioner hade fått ungefär lika mycket plats. Men bortser man från de egna krönikörernas regelbundna uttalanden mot våld och våldsverkare, så är den normala platsen för exempelvis en supporterklubbs ställningstaganden rätt litet. En notis här, en spalt där. Armbandskampanjen däremot - oj!
Man frågar sig: är Sportbladets kampanj så mycket bättre än allt annat antivåldsarbete? Är nyhetsvärdet så mycket större?
Det är det förstås inte. Man motverkar inte chauvinism, paranoia och våldsromantik inom en subkultur som den kring fotbollen, genom att under några intensiva veckor eller månader få etablissemang och medelsvensson att ta avstånd från våldet. Det krävs ett betydligt mer brett, långsiktigt och systematiskt arbete än så.
Åtminstone min slutsats är att hela armbandskampanjen stinker av kommersiell cynism och skamlös skenhelighet. Den handlar om att så mycket som möjligt exponera tidningens färger tillsammans med kända spelares ansikten och lättköpta budskap. Sportbladet försöker klä kampen mot våld i tidningens egen rosa färg, ett marknadsföringstrick fullt värdigt engelska tabloider. Man kan bara hosta lite förläget och säga: grattis, Sportbladet, det är ni och The Sun.
Mitt i allt detta finns ett lite tragikomiskt faktum. De i vissa fall mycket begåvade skribenterna på Sportbladet är förstås medvetna om det cyniska i att tidningen säljer (!) rosa armband med texten "älska fotboll". Man kan bara föreställa sig hur exempelvis Simon Bank måste ha rodnat, när idén till kampanjen presenterades för honom (av Aftonbladets marknadsföringsfolk?). Lojaliteten mot arbetsgivaren tvingar dock Simon och de andra krönikörerna att klä det kommersiella jippot i en dräkt av varmt samhällsengagemang. Trots att det är deras jobb måste jag säga att jag lider med dem; att sätta sitt namn under något sådant kan ju inte vara så lite generande för en normalbegåvad människa.
Gamla ideal och modern kommersialism
Lyfter vi blicken, så säger det här en del om dagens journalistik i största allmänhet. Med jämna mellanrum ger frustande tidningsskribenter uttryck för de gamla tankarna om journalistkårens roll som "den tredje statsmakten", för idéer om medias roll som sanningens förkämpar och bevakare av demokratin.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta att värnandet om sanningen och det demokratiska uppdraget, fortfarande tas på allvar av många journalister. Men samtidigt lever de i en kommersiell verklighet. De arbetar inom en kommersiell organisation, med den kommersiella organisationens ständiga krav på kostnadseffektivisering och vinstmaximering. Att den enskilde journalisten ofta är seriös spelar därför ingen roll; han eller hon ska snabbt leverera texter till en verksamhet vars hela existens handlar om att sälja. Och få saker säljer som blod. För den enskilde skribenten gäller: leverera eller byt jobb.
Mediabranschens försvar för att välja denna den enkla och fördummande vägen brukar vara: "vi ger läsarna vad de vill ha. Det är en nyhet, alltså berättar vi." Det är precis där åtminstone min sko klämmer. Argumentet är uselt, men det är begripligt. I normala fall kan man köpa kvällspressens bristande trovärdighet och märkliga prioriteringar, just med hänsyn till den hårda ekonomiska verklighet den befinner sig i. De måste ju överleva. Men när denna verklighet driver en enskild tidning att försöka göra kampen mot våldet till sin, så passeras med råge gränsen för vad som är smakfullt. I all synnerhet när tidningsledningen har mage att motivera det hela med flåshurtig idealism!
Det avgör för mig: skenheligheten bakom de rosa armbanden får det att vända sig i magen. Vill Sportbladet verkligen göra nytta, så se hellre över utrymmesfördelningen mellan våld och antivåld (utöver reklamaccessoarerna) i den egna tidningen. Se hellre till att dra upp riktlinjer för en mer fostrande retorik kring fotbollens våldsverkare, och använd dessa riktlinjer konsekvent. Det här är ingen lösning på våldsproblematiken, men det skulle vara ett steg i rätt riktning. Kan man inte agera positiv opinionsbildare utan att koppla det till intensiv marknadsföring, så kan man hellre tiga.
Tills detta hänt konstaterar jag bara: skenhelighetens färg är rosa. Och jo - jag vågar nog påstå att jag älskar fotbollen även utan armband.
