Ljud i skällan efter tyst minut
Gästkrönika insänd av en forumskribent. Krönikan bemöter kritiken efter den tysta minuten före matchen mot Halmstad.
I gårdagens match mot Halmstad BK bar Assyriska FFs spelare ett svart sorgeband för att hedra minnet av folkmordet på assyrier som ägde rum i Turkiet 1915. Innan avspark hade man också en tyst minut.
Detta föll inte Aftonbladets Peter Wennman och Dagens Nyheters Johan Esk i smaken. Wennman tyckte att det var "osmidigt och felaktigt" och Esk, som tydligen inte förstått vem som delade ut flygbladen, tyckte att "Assyriska valt fel forum". Wennman ville försäkra sig om att han inte var fel ute och ringde därför fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell, som höll med Wennman och tyckte att Assyriska "har begått ett fel".
Det är lätt för Wennman, Esk och Lagrell att lufta sina åsikter mot manifestationen om folkmordet. De har förmånen att ha en flagga och ett land som har haft fred i hundratals år. De är bortskämda med en demokrati som skyddar deras mänskliga rättigheter, frihet och rätten att uttrycka en åsikt. De lever i ett land, vars största spörsmål kan handla om att kungen har gjort ett opassande uttalande eller huruvida det var rätt av Zlatan att sno en straff från Kim. De har väldigt svårt att förstå vad det assyriska folkets manifestation har på en fotbollsplan att göra. Vi, ny-svenskar, försöker använda oss av samma demokratiska verktyg för att manifestera vårt folks kamp.
Wennman & co, lyssna nu! Det assyriska folket har levt i förtryck sen innan Jesu tid. Flera västmakter har, genom tiderna, givit stora löften till assyrierna om att de ska få ett land någonstans. Tomma ord! Visst ägde folkmordet rum för 90 år sedan, men det är fortfarande levande. I varje familj finns det någon farfar eller mormor som har berättat om hur deras familjer mördades och hur de själva kommit undan. Folkmordet finns i varje assyriers fundament. Och vårt folk mördas och förföljs än idag. Det går inte en dag utan att vi mottar rapporter om nutidens förtryck mot kristna assyrier i Irak.
Igår skrevs historia. Det var en historisk match för Södertälje, Sverige, världen men framförallt för assyrierna. På hemmaplan fick de ge utryck för sin kamp, både den sportsliga och den politiska. Ungdomarna har, precis som sina föräldrar, vuxit upp med att ingen av de svenska medierna eller myndigheterna tar folkmordet på allvar. Igår fick de se, med egna ögon hur spelarna, deras idoler, bar ett svart sorgeband och blev själva starkt berörda av den tysta minutens allvar. Fotbollsspelarnas ställningstagande fick assyrier världen över att rysa till. En assyrisk mamma berättade för mig om hur hennes söner, 16 och 14 år gamla, fick tårar i ögonen under den tysta minuten.
Kan herrar som Wennman och Esk berätta för oss hur vi ska skilja på assyriernas politiska fråga och fotbollslaget Assyriska? Att hävda sin assyriska identitet är i sig ett politiskt ställningstagande. Wennman och Esk borde, som erfarna journalister, känna till detta. De har följt laget en lång tid och har en nära relation till klubben. Assyriska fotbollslaget skall inte jämföras med andra lag i allsvenskan, eller ens i världen. Laget är unikt. Det var också därför laget fick dispens att framföra svenska nationalsången inför den allsvenska premiären mot Hammarby 12 april. Även det var en sorts manifestation, dock inte lika uppmärksammad av herrarna Wennman, Esk och Lagrell. Esk talar emot sig själv när han å ena sidan vill att Assyriska inte ska tappa det som gör laget unikt, å andra sidan kritiserar han det som gör laget unikt.
Jag är stolt och glad över att Assyriskas ledning och spelare, som in i det sista tvekade, tog mod till sig och genomförde manifestationen. Assyrier i hela världen är tacksamma för den symboliska, heroiska insatsen.
[Att fundera på: Lars-Åke Lagrell verkar skilja på vilka döda som förtjänar en tyst minut. Till Wennman säger han att "Tysta minuter ska man ha när någon nyligen har avlidit, eller vid enskilda katastrofer av Estonia-typ". Lagrell, är de döda vid Estonia mer värda än andra?]
