Grattis Danne – Fuck you Olsson
Oket att vara en Andersson måste legat tungt på Daniels axlar. Det finns inget en lillebror hellre vill, än att spöa storebrorsan. Och det är sannerligen inte lätt när brorsan heter Patrik och är Sveriges bäste back genom tiderna, och förmodligen en av våra bästa spelare alla kategorier.
Oket blir såklart inte mindre när man också har en gudabenådad farsa att brås på. Och precis som det inte skulle räcka med familjen, så finns det dessutom en omgivning som gärna pekar finger. Eller pennspets.
Det är klart att förväntningarna på ännu en Andersson var tunga år 2000, när han tog plats i EM-truppen. Laget kollapsade och vi lärde oss uttrycket "hotelldöden". Men det var Daniel som blev den stora syndabocken, han var ju inte så bra som man hoppats. Och är det något som är svårt för folk att hantera är det besvikelse, speciellt när det är ens drömmar som kommer på skam. Den som blev mest besviken var förmodligen Mats Olsson som bestämde sig för att låta Daniel vara måltavla för alla hans samlade missräkningar. Eftersom Mats Olsson på den tiden var en inflytelserik skribent spred sig farsoten.
Över en turnering gick han från arvtagare till den stora Anderssonska tronen i fotbollshimmelns hall of fame till ett lovligt byte för var och varannan halvfigur som fått en spalt i någon tidning. Den hetsjakt Olsson et al inte bara drog igång, utan helt obekymrat fortsatt med, borde vara under en vuxen mans värdighet. Det tog åtta år för Daniel att ta revansch.
Fast egentligen handlar det inte om revansch. För Daniel är en Andersson, och den familjen är så impregnerade med skånska gåsablod att allt rinner av. I familjen Andersson finns det frågor som inte låter sig ställas. Och kritik som inte låter sig höras. Tack och lov.
Daniel tog ett stort beslut när vände hem 2004. I samma ögonblick gav han alla blekfeta kritiker rätt – han var inte så bra som de en gång trodde. Men jag tror inte han tänkte så. Han hade provat vingarna och vill nu leva ett annat liv. Fast fortfarande med full fokus på fotbollen skulle det visa sig. Guld med MFF. Lagkapten och lagets självklare starke man. Eller hur är det med det?
Nja, när det går trögt för hela laget syns det ofta tydligast på två positioner – Hos målvakten som får hämta boll och på det defensiva mittfältet där man jagar förgäves. Men i år har Daniel varit magnifik i MFF. Ensam har han täckt upp bakom de tre andra mittfältarna som alla egentligen är anfallare. Hur bra han gjort det förstod man nog först när han var frånvarande. I en och samma person har vi haft en stopper, en dieselmotor och konstruktör. Klart han platsade i EM-truppen.
Matchen igår såg jag i sällskap av två Daniel Andersson-hatare.
Sverige vann.
Daniel vann.
Jag vann.
Och som vilken Tiina Rosenberg som helst tillåter jag mig att avsluta hyllningen till Danne på ett sätt som han aldrig skulle nedlåta sig till - ett trefaldigt fuck you till Mats Olsson och alla andra som hellre klamrat sig fast vid roliga formuleringar, än att se den spelare Daniel faktiskt är: - Fuck you, fuck you, fuck you!
Förmodligen ovärdigt en vuxen man. Men just idag känns det barnsligt rätt.
