Birro: Svenska supportrar förtjänar så mycket mer
Från sin halvitalienska utkiksplats skriver Marcus Birro om den monumentala svenska självbilden. Det blir en kärlekshistoria med förhinder...
Det här är en kärlekshistoria.
Jag är bräckt vatten. Jag är hälften svensk och hälften italienare.
Fast mer svensk givetvis.
Jag älskar Sverige. Jag älskar språket och sjöarna, de där märkliga stigarna rakt in i skogen, de små tröbroarna över vattendragen. Jag älskar allemansrätten och att vi är ett naivt folk med stora hjärtan som faktiskt tror gott om varandra och resten av världen.
Jag älskar fluortanten och tre suddgummin per termon, älskar att man fick riktigt lagad mat i skolan. Jag älskar den solidariska tanken på att alla är lika mycket värda. Jag älskar svensk kvinnosyn som är tusen gånger sundare och verkligare än i Italien.
Jag älskar att man kan göra karriär i Sverige utan vassa armbågar och utan kontakter (även om det går lättare om man har det.) Jag älskar försommaren och jag älskar att solen aldrig går ner så här års i Norrland. Jag älskar sill och nubbe och ösregn och plastdukar och kräftor och hattar i papp och jag har älskat den svenska fyllan, och klamdyia i strandbrynet, och de iskalla sommarnätterna när man satt uppe och drömde hela natten om hur man skulle förändra den här världen.
Jag älskar att stanna bilen vid en parkeringsficka och gå naken rakt ut på den öppna ängen och ligga där ett tag. Jag älskar det svenska svårmodet, mörkret, jusen från nästa hus fler kilometer bort, hemlängtan stark som en buljongtärning...
Jag älskar de svenska diktarna; Dan Andersson, Ekelöf, Tranströmer, Boye, Edih Södergran, Strindberg, Moberg, Öijer.
Jag älskar den svenska ensamheten som kommer från att vi lever med väldiga avstånd, både fysiska och mentala.
Men jag har svårt med den svenska självbilden. Den ljuger för oss. Den berättar en sanning som inte finns men som vi klamrar oss fast vid.
Sverige har ett av världens mest överskattade landslag.
Det är synd att fansen, som är i världsklass, ska behöva stå ut med ett sådant mediokert, rent ut sagt värdelöst, landslag.
Jag är uppriktigt förvånad och fascinerad över vilket dumdristigt tålamod de svenska fansen har. Ni är värda all respekt.
Svensk självbild är monumental. Det är James Dean i spegeln varje morgon.
Självbilden gäller allt; sjukvård, vad vi tror att andra tänker om oss, fotboll, schlager.
Allt.
Vi tror vi är bäst. Men vi har inte berättat det för resten av världen.
Så resten av världen vet det inte...
Det är dags att Sverige och landslaget kommer ner på jorden och börja bygga hårt och från grunden. Det var ett sådant arbete man skördade 1994.
Det är typiskt att FRA-lagen klubbas igenom samma dag som Ryssland spelar brallorna av Sverige. En lag från en liberalt inställd regering som går ut på att övervaka de egna medborgarna!
Vad är det som händer i Sverige? Varför ägnar vi oss åt en regression, en tillbakagång?
När jag berättade om allt det för en italiensk vän, som alltid älskat Sverige mer än Italien, som alltid tyckt att Sverige representerat godhet och solidaritet; när jag berättade om FRA-lagen, om svensk sjukvård som inte är i närheten av att vara lika bra som folk tror, om försämringar i sjukförsäkring, om jakt på sjuka och fattiga, sade han (och han är inte alls en vänstermänniska)
- Men varför?
Jag hade inget bra svar på det.
Att våga se sig själv som man är, med fel och brister, är alltid första steget.
Att våga stå framför spegeln och se den där kroppen, det där ansiktet precis som det är med skönhetsfel, gropar och påsar under ögonen är helt nödvändigt om man vill komma någonstans.
All heder går ut till de svenska fansen. De förtjänar så mycket bättre.
