Måndag morgon: Är Rolle vår Guus?

Måndag morgon: Är Rolle vår Guus?

”Personligen vill man såklart att Malmö FF ska vara allsvenskans motsvarighet till Ryssland. Ett outsiderlag med en duktig coach som bygger något spännande och gediget. Ett lag som börjar försiktigt för att sedan bli bättre och bättre…”

Jag besökte Folkets park i helgen. Ett oväder hade just dragit över det folktomma nöjesfältet. Min dotter tog mig i handen och insisterade på att vi skulle åka bergochdalbana. Vi köpte två kuponger i biljettluckan och satte oss längst fram i ett tåg som var vått av regn. De gnisslande skrangliga, hjulen började rulla fram över spåret. Ryckigt och inte särskilt snabbt gick det, men min dotter såg nöjd ut. 

Så bröt solen fram mellan molnen. Jag satt där inklämd och lycklig bredvid henne i tågvagnen och tänkte på ett annat tåg. Ett tåg som tvärtom ångar på i hög fart och på välsmorda stabila hjul just nu. Ångloket Ryssland - den här regntunga, mörka EM-turneringens strimma ljus - som inte bara är framgångsrikt, utan spelar en fin anfallsinriktad fotboll och kombinerar spelmässig trygghet med motivation och fighting spirit på ett sätt som jag sällan har upplevt.

Rysslands landslag är spännande. Alla utom en i truppen spelar i den inhemska ligan. Genomsnittsåldern är purung. De digra meritlistorna, och tunga affischnamnen är obefintliga. Ändå har man seglat upp som turneringens utropstecken och som en guldkandidat. 

Jag tror att framgångarna så här långt i turneringen beror på fyra faktorer:

– Laget är oerhört samspelt. Majoriteten i startelvan representerar FC Zenit, flera känner alltså varandra väl från klubbfotbollen. Det är sällan ett landslag har så många spelare från en och samma klubb.

– Spelarna är motiverade. Motivation ska aldrig underskattas. Den måste naturligtvis alltid finnas där latent hos alla elitidrottare, men den sista glöden som ofta är avgörande kommer för det mesta av hungern efter framgång. Ryssland har inte skördat någon nämnvärd framgång sedan Sovjetunionens EM-finalförlust mot Holland 1988.

– Truppen är formbar. Ett gäng unga, oerfarna och omeriterade spelare har ofta fördelen att de i sig själva blir lyhörda och mottagliga. Guus sa till pressen efter segern mot Holland att hans adepter lär sig fort och är ”coachable”. En förklaring är genomsnittsåldern, endast tre i truppen är över trettio.

– Guus Hiddink. Denne holländske demoncoach tycks förvandla allt han rör vid till guld. Det finns många exempel på tränare som urholkar vikten av sitt eget skrå. Tränare som skördar stora framgångar med vissa lag för att sedan köra andra lag i botten. Det får en att ifrågasätta tränarens betydelse. Kanske är det bara spelarmaterialet som spelar roll? Guus visar verkligen alla tvivlare att de har fel. Tränaren är viktig.

Så hur är det med Malmö FFs tränare?

Personligen vill man såklart att Malmö FF ska vara allsvenskans motsvarighet till Ryssland. Ett outsiderlag med en duktig coach som bygger något spännande och gediget. Ett lag som börjar försiktigt för att sedan bli bättre och bättre, och som har en tydlig fungerande spelidé som är vägvinnande.

Men frågan är om Malmö FFs trupp är tillräckligt ”coachable”? Frågan (som vi i och för sig har ställt oss i ganska många år) är om klubben har tålamodet som krävs för att våga satsa på en stomme av unga, oerfarna, men formbara spelare? Frågan är om Roland Nilsson och Hans Gren har förmågan att lyckas implementera ett spel, och vidare, ett spel som är tillräckligt vägvinnande hos sina spelare?

Frågan är om de är vår Guus Hiddink? 

För just nu känns det faktiskt som att Malmö FF är det där ryckiga, rangliga tåget i Folkets park. Det som inte går särskilt fort. 

Men så länge min dotter är med, och så länge hon är nöjd, är det å andra sidan inget annat än en värdslig sak.

Nils Byrfors2008-06-23 07:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF