Som på Zlatans tid
Uppehållet är över och en Cupmatch mot Bajen närmar sig, men Malmö FF saknar fortfarande det där lilla extra.
Malmö FFs träning är igång. Ett par journalister har letat sig till stadionområdet, liksom en handfull supportrar som lite förstrött hänger över staketet. Det är två dagar till match. Svenska cupen mot Bajen - en lagom viktig och bra träningsmatch inför den Allsvenska starten den 4 juli. För ingen bryr väl sig om Svenska cupen längre.
Nu vill man att det ska explodera på plan. Nu vill man se det där lilla extra, intensiteten som ökar, tempot som höjs. Men det infinner sig aldrig riktigt.
Man går igenom truppen. Ärligt talat känns den sådär. När Hans Gren mot slutet av passet delar ut västar och drar igång spel över hela planen är det en märkbart oerfaren uppställning som ska ta sig an startmännen på lördag.
Så här ställer man upp:
(A)
Jonas Sandqvist
Ulrich Vinzents, Jimmy Dixon, Gabriel, Christian Järdler
Guillermo Molins, Daniel Andersson, Labinot Harbuzi, Aubynn
Ola Toivonen Jonatan Johansson
(B)
Dusan Melicharek
Anes Mravac, Jasmin Sudic, Niklas Hansson, Rolle Nilsson
Agon Mehmeti, Robin Nilsson, Jocke Nilsson, Jiloan Hamad
Niklas Skoog, Edward Ofere
Det är inte så att man blir mörkrädd precis. Och betänk då att alla utom Babis Stefanidis och Anders Andersson med sina benbrott, och Markus Halsti som är borta av oklar anledning, är fullt skadefria.
Jag uppskattar verkligen klubbens och Rolles försök att på allvar genomföra en generationsväxling. Men ärligt talat. Om inte Hasse Borg har ett par triumfkort i skjortärmen, så känns det som att vi kommer gå en riktigt tuff höst till mötes.
Hur ser träningen ut i övrigt då? Jovars, stämningen är det inget fel på. Och vissa spelare ser laddade ut ska medges. Vissa springer med rak rygg och utskjutet bröst. Daniel Andersson är en sådan. Med nyrakad skalle smäller han på, löper och är i händelsernas centrum titt som tätt. Man ser verkligen på honom hur harmonisk han är, hur gott de strålande insatserna i landslaget har gjort.
En annan som det naturligt nog lyser lite extra om är Christian Järdler. För första gången under sin seniorkarriär har Christian inlett en säsong medveten om att han är ett andra val. Jag och redaktörskollegan Magnus Johansson satt vid poolkanten i Orlando och pratade med Christian om detta en av få lediga eftermiddagar på försäsongslägret i mars.
Christian berättade att det kändes märkligt och såklart jobbigt att vara uttalad andreman, men att han fann sig i situationen. Nu sedan Safari lämnat är han första valet som vänsterback och jag är övertygad om att han kommer vara riktigt bra. Hela våren har han gjort stabila inhopp som vänsterytter. Frågan är om han med facit i hand inte borde ha fått mer speltid med tanke på att Jeff inte har imponerat.
Träningen idag är godkänd. Tempot är okej. RolleGren delar inte ut några kängor och ser inte desperata eller oroliga ut. Spelarna kör även ett tufft löppass. Det är en ordentlig och säkert nyttig genomkörare som vi får bevittna.
Men man kommer som sagt på sig själv med att vänta på det där lilla extra. Den där lilla gnistan. Elektriciteten i luften. Känslan som man faktiskt har upplevt flera gånger med Malmö FF. Känslan som inger förhoppningar.
Jag och några andra hänger kvar ett tag efter träningens slut. Fedels vrålande, Grens myndiga stämma, ljudet av skott som avlossas, kroppar som stöts ihop i dueller, är borta. Det är lugnt och stilla. Vi pratar om de tillfällena med MFF som man minns och vill tillbaka till.
Jag tänker på när jag först begav mig till stadionområdet som ”vuxen” för att kolla en träning. Jag hade ju följt MFF sedan barnsben, men jag hade liksom där i ungdomen glömt bort att man faktiskt kan ta cykeln och även se laget träna, och att det faktiskt kan vara ganska kul.
Jag cyklade ner till en då folktom höstträning. De flesta träningar var folktomma på den tiden. Det var bara jag och laget. Mikael Andersson var tränare. Malmö FF spelade i Superettan. Och jag fullkomligt bländades av en gänglig tonåring. Redan då var han totalt överlägsen. Allt han gjorde såg ut som en lek. Det såg så enkelt ut. Och ändå var det så svårt. Framspelningar som helt avsiktligt skruvade sig fram perfekt framför medspelarnas fötter, nyuppfunna finter, och skott som var hårdare än någon annans. Redan då var han så mycket bättre än alla andra. Det var nästan löjligt.
Man minns vintern 2003. Suset, sorlet, och välbehaget på försäsongsträningarna i Kombihallen. Malmö FF hade gjort fyra nyförvärv inför säsongen; Afonso Alves, Patrik Andersson, Tobias Grahn och Igor Sypnievski (fjolårets stora utropstecken i Allsvenskan). Det var liksom förutbestämt att guldet skulle hem till Malmö. Och träningspassen höll sådan kvalité att man tvivlar på att man kommer få uppleva något liknande i Malmö igen.
Den Nya Stadion växer i bakgrunden. Hela Södra läktaren reser sig mäktigt över trädkronorna kring planen. Som en påminnelse, en hägring, en sorts symbol för en ny storhetsera, står den där och pockar på uppmärksamhet.
Men man får inte falla till ro. Man får inte tänka att de sportsliga framgångarna kommer av sig själv genom en ny arena.
Strategin att på allvar förbättra bryggan mellan seniorlaget och de egna leden är bra. Det är bra att verkligen genomföra en generationsväxling. Men det krävs samtidigt spets. En toppklubb måste kontinuerligt köpa in spetsspelare, och dessa genererar naturligtvis pengar tillbaka till klubben på flera sätt.
Men framför allt tror jag att man (om man vill växa sportsligt) måste bli ännu bättre på att behålla sina spelare. Det kan handla om att bli bättre på att motivera, det kan handla om att våga öka budgeten för lönekostnader, men det kan också handla om att i ett tidigare skede våga förlänga, att erbjuda ett bra långt kontrakt innan spelaren ifråga blommar ut till en verklig storspelare. Att inte vara för rädd om pengarna och försöka vänta ut i de lägena.
Lyckas vi med det så kan det bli riktigt roligt inne på Sw…oj sorry, inne på Den Nya Stadion.
Men först tar vi oss an Bajen.
