Krönika: Hoppet om en lyckad AIK-höst
En sommar innehållandes ett stort fotbollsmästerskap förändrar saker och ting. Frusna mattor och långbollar byts ut mot perfekta underlag och vackert passningsspel under en månad. Gråa arenor och benbrytargäng förvandlas till böljande publikhav och fotbollsartister.
Återgången tillbaka till allsvenskan känns ofta beklämmande. Inte enbart på grund av den drastiskt sjunkande kvalitén i spelet, utan också för att allvaret återigen infinner sig . Leken försvinner. Ungefär som att komma hem från en semester. Låter en aning bittert, faktum är dock att flertalet AIK-höstar jag upplevt varit ångestladdade. Samtidigt som man njuter av semesterns lättja är det till slut ändå oundvikligt att inte längta hem. Hem till hoppet om en lyckad AIK-höst.
Den första matchen efter sommaruppehållet är speciell. Nya spelare in, gamla spelare ut, tävlingsmatchotränad trupp osv. Nästan som en premiär på våren, utan kylan. Inför gårdagen var mina förhoppningar inte alltför stora. En decimerad trupp spädde givetvis på misstron kombinerat med en omstarts ovisshet och nyckfullhet. Det skulle visa sig att jag hade tagit fel, rejält.
AIK:s första halvlek igår på konstgräset i Örebro var troligen den bästa i år. Ett kvickt och idérikt passningsspel med vägvinnande och smarta löpningar öppnade upp Örebros försvar gång på gång. Avsluten i sin tur, kliniska och distinkta. Målen igår höll hög klass, fotbollsgodis. Plötsligt kändes inte Torres och Arsjavin speciellt avlägsna, Obolo och Anchén duger bra. Även om Örebros försvarsspel igår mest påminde om S:t Erikscupen, får man inte förta briljansen i AIK:s anfallsspel.
Matchen igår kändes underbart likt samma möte i fjol med samma slutresultat. Det som slog en mest var det enorma självförtroende AIK-spelarna utstrålade. Tänker främst på en kille som Pierre Bengtsson, som inte varit ordinarie men ändå vågar slå 50-meters krossbollar på läppen till yttermittfältare. Exakt så som jag vill se honom, våga göra det han är bra på.
tt annat glädjeämne är givetvis Miran Burgic. Killen som många räknat ut totalt lär besitta en vilja av stål och får nu betalt för det, riktigt roligt. Till sist när det delas ut ros är det svårt att inte nämna Ivan Obolo, allt den mannen gör är rätt. Superlativerna kommer helt klart ta slut innan hösten är förbi om han fortsätter så här. Magnifikt.
Det var övervägande moll igår, men ett par mindre upplyftande tongångar fanns, en mer märkbar än andra. Kharis spel på vänsterkanten. Visst, Khari är en central mittfältare och att han skulle få problem på sin kant kanske inte var helt oväntat. Samtidigt tar han beslut knappt klär en pojklagsspelare. Skjuter i helt fel lägen, dribblar utan täckning, sådana beslut ska man kunna värdera bättre oavsett position på planen. Har länge varit en förespråkare av Khari, men nu börjar till och med jag inse att bristerna är för påtagliga. Det sker ingen förändring. Snackas om utlåning till Väsby, frågan är vad det egentligen skulle ge. Känns inte som spelaren som tar en sådan utlåning/degradering på rätt sätt. Å andra sidan är han säkerligen svårsåld efter årets insatser.
På klassiskt idrottskliché-iska gäller det nu att ladda om batterierna och se fram emot nästa match. GAIS på söndag blir troligen snäppet svårare. Hann se bitar av deras drabbning mot Helsingborg igår och laget har helt klart en rejäl dos av moral och offervilja. Var faktiskt riktigt nära att snuva skåningarna på poäng. Tar vi med självförtroendet och viljan att spela kreativt från igår tror jag visserligen inte att GAIS kommer ha poängchans, det har inte många lag i allsvenskan.
