Sveriges gnälligaste supportrar
För några år sedan var Malmö FF:s supportrar Sveriges bästa. I frustrationen över uteblivna framgångar har de nu förvandlats till riktigt gnälliga.
När Malmö FF efter sitt år i Superettan tog sig tillbaka till allsvenskan 2001 så blev det ett stort uppsving rent publikmässigt. Detta berodde sannolikt både på Zlatan-effekten och det faktum att folk var glada över att stadens fotbollslag var tillbaka i Allsvenskan.
Från ett snitt på lite drygt 5000 åskådare under den senaste tioårsperioden så ökade publiksnittet till smått fantastiska 11.315 åskådare år 2001. För varje år som gick därefter så ökade snittet med ett par tusen. Den ombyggda Malmö IP blev snabbt för liten och laget fick åter flytta sina matcher till Malmö Stadion.
Under dessa år hade Malmö FF utan tvekan Sveriges bästa supportrar. Det var en tid när man var mäkta stolt över att kalla sig MFF:are. Minns stämningen på Stadion som helt magisk under denna period. Och jag vill påstå att det var fansen som genom sitt makalösa stöd bar fram laget till det efterlängtade SM-guldet 2004.
När 16 års lidande så tog slut och vi äntligen stod där som Svenska Mästare igen, så hoppades vi såklart alla att detta var inledningen på en ny framgångsrik epok. Med facit i hand vet vi att det inte blivit så. MFF är nu inne på fjärde säsongen efter guldet utan att ens ha placerat sig på medaljplats.
I takt med de uteblivna framgångarna har det även skett en märkbar och tråkig förvandling bland MFF:s fans. Den fantastiska stämningen vi byggt upp och haft med oss under ett par års tid har förbytts till en negativ, icke-stöttande kultur. Det kan räcka att klockan visar på 20 minuter in i matchen för att det ska börja buas och visslas åt spelarna om de inte presterar det spel som vi önskar. Mot Ljungskile ställde sig en vuxen man upp, räckte det långa fingret till Jeffrey Aubynn och skrek att han är en värdelös sopa som inte borde spela i MFF. Niklas Skoog har fått höra åtskilliga gånger vilken tjockis han är och Jonas Sandqvist har mötts av ironiska applåder och jubel när han plockat ner enkla bollar. Och det här är bara några få exempel på vad man som spelare i Malmö FF får finna sig i att stå ut med.
Även utanför Stadions läktare upplever jag att det är en väldigt negativ stämning. I år valde Malmö FF att göra en nystart. Man skrev långtidskontrakt med Roland Nilsson och Hans Gren, gick ut med att man satsade på att få fram egna talanger till A-laget och manade supportrarna till tålamod. Inte ens halva säsongen har gått, ändå verkar tålamodet hos många redan vara slut.
En del människor verkar dessutom inte göra annat än att leta fel på föreningen de påstår sig älska. När klubben värvar så är det fel spelare som värvas. När klubben inte värvar så är det också fel. Att gå in på Himmelrikets forum är numera oftast en deprimerande tillställning. Värst är det efter en förlustmatch när många för att få ur sig sin frustration öser galla över spelare, tränare och ledning.
Själv är jag, ursäkta uttrycket, så j-a trött på allt gnällande. Det har blivit som en sorts ond spiral och den negativa stämningen sprider sig som pest i supporterleden. Förr såg man alltid fram emot att besöka Malmö Stadion, matchdagen var veckans givna höjdpunkt. Nu är det nästan en pina att gå dit och sätta sig och lyssna på allt hånande och gnällande. Den skara som fortfarande kämpar tappert för att upprätthålla stämningen på Stadion och stötta sitt lag får tyvärr allt svårare att göra sig hörd.
Vart har den härliga stämningen från början på 2000-talet tagit vägen? Varför stöttar vi inte våra spelare istället för att håna dem? Varför har vi inte tålamod med våra tränare? Och varför litar vi inte på att den ledning vi har valt gör sitt jobb på bästa vis?
Det gnälls på spelare, tränare och ledning. Kanske att vi supportrar skulle börja med att se oss själva i spegeln. Från att ha varit Sveriges bästa supportrar skulle jag vilja påstå att Malmö FF nu dras med Sveriges i särklass gnälligaste supportrar.
