Trumfritt på Söderstadion
Finns det någon som kan säga att stämningen inte varit bra på hemmamatcherna mot Örebro, Helsingborg och Trelleborg?
Det pågår till och från en debatt om vi ska ha trummor i Hammarbyklacken eller inte. De som förordar trummor tycker givetvis att de skapar stämning, och bidrar till att uppehålla en het klackatmosfär.
Jag tillhör dem som tycker att trummorna förstör mer än de ger. Det finns flera anledningar:
1. Med trumackompanjemang tenderar sångerna bli färre till antalet och mer enahanda. Hur ofta hör vi nya sånger och fyndigheter från läktarna numera?
2. Trumslagarna tycks livrädda för tystnaden. Om det råkar gå en minut utan ramsor drar dunket genast igång. Men det är under de få minuterna utan sång som spontana, roliga, arga, engagerade kommentarer kan höras. De är en del av läktarkulturen, men i ett ständigt pågående oväsen drunknar alla yttringar som inte understöds av trummornas rytm.
3. Med trummor blir gruppen som "bestämmer" vad som ska sjungas väldigt liten. De som står närmast intill trummorna får oproportionerligt stort inflytande över klacken. Det är näst intill omöjligt att starta ramsor eller sånger från annat håll när man ska försöka matcha dem med trumkomp.
Matcherna i den inledande frågan har det gemensamt att vid dessa tillfällen var trumslagarpojkarna lediga. De blir givetvis intressanta som jämförelseobjekt när man talar om det är bra med trummor eller inte. Och jag kan inte se att någon på allvar skulle kunna hävda att atmosfären varit sämre på dessa matcher.
I stället har sånger som inte hörts på ett bra tag kommit tillbaka. Mot Örebro fick vi höra en verklig klassiker mullra på Söderstadion för första gången på åratal: "Segern är vår". En härligt triumferande sång som verkligen förtjänar renässans. I Trelleborgsmatchen sjöngs till exempel "Vi har aldrig vunnit cupen", en sång som inte heller hörts på länge. Jag hörde också alla verserna i "Bajen va namnet" och Hammarbysång till melodin Auld Lang Syne.
Och dessutom hände det något nytt, vi skapade lite spontanpoesi för första gången på länge. "Tråkiga Bajen" och "Bajen åker ur i år" var underbart ironiska kommentarer till den senaste tidens händelser.
Plötsligt fanns lite av det där vi alltid varit bäst på (men som nästan tappats bort). En kvickhet i tanke och handling, självironi, sång som kunde starta var som helst på läktaren och inte enbart av en liten grupp.
Läktarkulturen har länge varit en Bajens verkligt stora tillgångar. Jag tror att den har störst chans att förbli det om vi låter trummorna stanna hemma.
