Kan det bli värre?
Det är dagen efter Kamraternas snöpliga sorti ur Svenska Cupen och för oss supportrar börjar det kännas som botten är nådd. Nu kan det väl inte bli värre?
Innan matchen var jag full av förväntan, äntligen skulle jag få se mitt kära Norrköping vinna på hemmaplan och avancera till semifinal i cupen som inte ens förbundet verkar ta på allvar längre.
Och jag valde att se matchen på plats trots att matchen tv-sändes plus att IFK Norrköping hade bestämt att vi med ÅRSKORT skulle få betala för att se matchen.
Logiskt? Nej.
När 90 minuter + förläggning och straffar är avklarad sitter jag fortfarande kvar på läktaren med en tom blick ut mot plan. Kamratspelarna har skyndat ut till omklädningsrummen, kvar på planen står Enköpings spelare och jublar i kapp.
Vad är det som händer egentligen? Vi blir utspelade av Superettan jumbon i andra halvlek och till stor del i förläggningen med en nästintill ordinarie allsvensk startelva.
Ska det vara så här? Knappast
När Cratzen hade ansvaret i början av 90-talet var det knappt någon som plockade med sig poäng från Parken. Nu är det tvärtom, nu får vi vara glada om vi får med oss en pinne från vår egen hemmaplan.
På söndag kommer Kalmar på besök, och om Nanne såg matchen igår lär han knappast skitit i byxorna. Och jag själv ser inte hur vi ska ha en minsta chans när bröderna Elm, Cesar och resten av Kalmarspelarna springer in för 90 minuters kamp på söndag kväll.
Men fotbollen är inte logisk, så ta det lugnt Kamratvänner. Vi vinner mot Kalmar.
Och vi kommer klara oss kvar, obotlig optimist som jag är.